Aftonbladet – 30 mars 1844, sida 1

resdagen nalkades sitt slut, då hastigt diligensen tvärstannade, dörrarne upprycktes och banditer med vapen i hand befai de de resande att stiga ur. Det var icke värdt att sätta sig till motvärn, ty befaltningen och de tecken hvarmed den utde:ades voro alltför u:trycksfu!la. Mau tydde utan gensägelse; diligensen plundrades och bavaget lsstades på mulisvorna, vagien leiwmnades i ena fördjupnivg ej långt itrån vägen och de resande måste följa röfrarne i brynet af en närbe ägen skog. Etter det vanliga bruket hos a!la stråtröfvare, ifrån de ädla barorerna i mede:tide., allt iutill de uslivgar, som i våra dagar befolka föngelserna och galererna, skredo banditerna omedelbart till inspekterande af fångarnes fickor, plånböcker, kappsäckar, m. m.; men denva operation var cke till hälften förrättadt, förr än en annan afdelning af bandet anlände med pytt byte. Vid de nykomnes annalkande vände hvar och en sina ögon åt detta håll och vid skenet af fack!orna, som upplyste sällskapet, igenkände Theodolinda . . . Ett anskri och några qväfda ord undföllo henDes läppar; men midt under den allmänna bestörtningen och förskräckelsen fästade ingen NårON serskild uppmärksamhet vid detta utrop, med undantag af Mariquita och fremlingen, bvarom vi talat, ehuru det märktes at alla. — Är denne herre er far? frågade den okända, lutande sig till sin grannes öra. Theodolinda vågade icke svara. — Det är er far, jag har pissat det . . . Hans namn? — Orsaker al aldra högsta vigt tvinga mig . .