Aftonbladet – 28 mars 1844, sida 3

blandning af Pariserblått och lerjord) kan användas, men ger en ännu sämre produkt. En tillsats af gummi förbättrar något dessa ringare sorter, men efter den förstnämnda beredningen blir den öfverflödig. Karmarsch har undersökt proportionerna i den tjenligaste blandningen: den består af Pariserblått (vägd i torr form) 3,020 vigter Oxalsyra . . D:o 0,578 Vatten ....c....... 96,602 400,000 vigter. 2) Al Indigo (efter J. Futzsches uppgift till vetenskapsakademien i Wien, 4843): Indigo och drufsåcker (stärkelsesåcker) till lika vigter och finrifna, inläggas i en rymlig flaska, som upphettas i vattenbad. På samma vis upphettas, i särskilda flaskor, alkohol och en mättad lösning af kaustikt natron, och dessa vätskor slås sedan i färgflaskan, som omskakas väl, hvarefter blandningen lemnas att sätta sig. Det klara afbälles slutligen i grunda kärl (t. ex. i mjölkbunkar af glas), som öfverbindas med rent linne och sugpapper, till skydd emot damm, och utsättas i luftdrag. E mån som indigolösningen oxideras, anskjuter då, i fjällika kristaller, ett vackert indigoblått, som är lösligt i vatten och kan begagnas till bläck eller ritfärg, med tillsats af gummivatten. OmMVÄND sIL, till frånskiljande af bottensatser. Såsom tillägg till det föregående, men brukbart vid månsa andra tillfällen, må här uppgifvas, att man lättast och säkrast skiljer fällningar från ofvan dem befintlisa vätskor, medelst en sifon eller häfvert, hvars sukande ända är trattformig, så att den kan ombindas med ett stycke sugpapper, lärft, ylle, eller ett med ina silbål genomstucket platinableck, samt inuti, om å är nödigt, fyllas med svamwp, kristallpulver eller asvest, allt efter vätskornas beskaffenhet. Sifonen kan örfårdigas af glas eller bly. Den upphänges i ena indan af en lätt vågbalk af trä, hvars andra arm för;es med en motvigt, som är skjutbar derpå och afJassas så, att den trattformiga mynningen endast nedjunker med sin kant under vätskans yta, sedan sifoen blifvit fylid med förut silad vätska af samma slag. Den öfver bottensatsen befintliga vätskan afrinner nu ch silar sig genom sifonen, hvilken sjunker med vätkans yta, utan att någon häftig rörelse dervid upptår, som kan på nytt uppslamma bottensatsen. Melelst ett snöre i tyngdarmen kan man på förhand så illställa, att sifonen upplyftes från fällningen när nynningen nalkas denna. (Ur Läsebibliotheket för d. 23 Mars.)