Aftonbladet – 27 mars 1844, sida 2

Inpassningsoch inflickningsarbetet blefve e så bottenlöst haf, att om man frågade dess föl svarare, huru det skulle tillgå, utan att afalltsam man tillskapa en principlös och ändelös mörj skulle de stå der skamflata och nödgas wvidgå, at de icke allvarsamt tänkt på någon ting. Slute blefve, att man måste kasta hela det nya ele mentet (om element det kan kallas, som sin emellan icke sammanhänger) in på det fjerd ståndet, den stora massans och de största interes senas stånd, Bönderna.x Men besinnar man väl, hvad man äfven d gjorde? besinnar man, hvad bonde-ståndet i de özonblicket vore? Jo, vi skola öppet uttala det Bondeståndet vore då ingen ting mer och inge ting mindre än den verkliga representationen fö svenska folket — en formidabel magt, som oför töfvadt skulle undantränga eller uppsluka ali bredvid sig. Det äger redan den ofantligt öfver vägande materiella styrkan; och finge det tillegn sig äfven intelligensens magt och den högsta kun skapen och erfarenbeten i det administrativa, vore intet mot-stånd vidare tänkbart, knappas dagtingan. Bäst är väl således att dagtinga tic medan man ännu kan få temligen goda vilkor eller en allmän sammansmältning, i stället för e öfverflygling och eröfring, hvars följder det ä omöjligt att beräkna. — — — — — — — -— Den utvägen att af stånds-personerna göra e eget, femte stånd torde föga mindre hota stånds-prir cipen. Fyra homogena, kompakta, på en ide byggd och af ett intresse styrda stånd skulle hafva bredvi sig ett femte, som alldeles saknade denna karakte och således antingen sönderslete sig sjelft eller, fa det lede och verkade väl, gåfve de skråmessigt bi dade stånden ett det mest förderfliga exempel och e synnerlig förarglig dementi. Af fruktan för samfälli; heten i stort ville man en samfällighet i smått; må: ne för att låta en femtedel gå sönder häldre än d hela? månne för att först göra ett experiment ismå och se, om det hela skulle kunna: bära sig efter san ma princip? — Men, dessa frågor äro alldeles öfve flödiga; man tänkte sig i sjelfva verket ingen tin man redde för sig intet begrepp; man grep blott e ter ett halmstrå i nöden. — — — — — — —