Aftonbladet – 27 mars 1844, sida 2

bestämmer valen, och att alla andra pklasser icke allenast stadna i minoriteten, utan kanske rent a! uteslutas; och i sammanhang härmed står ett nu mycket modernt rop om hiskligheten utafatt minoriteten förtryckes, af majoriteten. Lika länge som vi hört detta bekymmer, lika länge har det förefallit oss absurdt. Det hvilar på den från barndomen innötta föreställningen, att hela samhället består af fiendtliga kralter, hvilkas problem är att hålla hvarandra i tygeln, d. v. s. i overksamhet; en föreställning, som en på stånds-principen grundad, sambälls-byggnad alltid skall fostra. En minoritet får alltid underkasta sig att öfverröstas af pluraliteten, så vida samhället icke är i sjelfva verket aristokratiskt; men tiga behöfver hon icke derföre, ty hon har hundrade vägar att få sina tankar och önskningar fram, så vida icke en rå despotism råder. Det är visserligen just detta, som man så visar sig frukta hos pluraliteten; men man måtte räkna på en synnerlig tanklöshet hos åböraren, om man föreställer sig, att denne skal: mera bälva för despotismen hos en pluralitet, än för despotismena hos en minoritet. I bottnen på alltsamman ligger en tanke, som icke gerna uttalas alldeles öppet, men som dock sticker fram emellanåt; denna tanke lyder. ungefär så här: vi äro ,minoriteten, och vi känna med oss sjelfva, att denna minoritet är ädlare och upplystare än majoriteten. Och så följa hätska lamentationer om demagogi och om demagogers insteg hos massan och phalf-herrar och phalf-bildning) 0. s VDen farhåga, som ofvannämnde reservanter egentligen bysa för den öfvervägande valrätt, som det nya representations-förslaget vill ge den stora massan, består deruti, att hon alltid skall välja representanterna bland sig sjelf och således ge oss ett s. k. bonde-regemente,. Att så skulle ske, åtminstone i allmänhet, vele vi icke tro; erfarenheten har redan visat symptomer af en alldeles motsatt syftning. Eller buru vill man annars förklara en betydlig mängd af de riksdagsmanna-val, som i sista tiderna visat sig inom bonde-ståndet? Allt mera bafva bildade personer uppträdt i ståndet; och valdistrikterne hafva visat lust att skicka ännu flera, hvilket dock blifvit hindradt, dels af kandidaternas obenägenhet alt mottaga förtroendet, dels af den orimliga lagen, som förbjuder inträde i ståndet för alla, som varit embetsmän eller tillhört annat stånd. Detta är ett factum, som icke kan nekas, och som tyckes rätt påtagligen bevisa, huru ogrundad den framkastade farbågan i sjelfva verket är. Bland städernas valmän får man äfven böra mycket bekymmer öfver svårigheten att uppleta dugliga eller redebogna riksdagsmanna-kandidater, just derföre, att valet måste inskränkas inom klassen; och magistrats-personers myckua anlitande är en följd af förbudet att välja andra utom borgerskapet.n R För den, som vill se, hvad omkring honom händer och sker, kan således icke finnas någon verklig farhåga att de samfälda valen skulle ge oss en representation, tagen ur massan helt och hål let eller ens till någon öfvervägande del. Eburu sjelf föga bildad, äger dock vår allmoge en ganska riktig känsla af bildningens värde och af nödvändigheten att låta henne styra land och Trike; och samma känsla är ej heller främmande för massan af städernas borgerskap. Följden af det föreslagna valsättet skulle på det riktiga s. k. bonds landet troligtvis blifva någonting, som reservanterne, så vidt man får sluta af deras yttranden, böra med förvåning se, eller att en ganska stor mängd prester komme till riksförsamlingen — möjligen icke så mycket prelater och mensales, som nu, men deremot många af de, lyckligtvis talrika, ordets tjenare, som rätt begripa sitt sköna kall och sin ställning till massan af folket. Detta uppsöker, såsom sagdt är, bildningen; och ingen bildad man i provinsen, åtminstone i den aflägsna, har ett sådant tillfälle, som presten, ait göra sig känd och aktad af massan, Det enda, som håller presten och folket i ett spändt förhållande till hvarandra, är-stånds-väsendet; och om detta upphörer, skall den olycksaliga spänningen säkert också försvinna. ;Hvad Adeln och Borgare-ståndet hafva att hoppas eller frukta, torde äfven förtjena att tagas i öfvervägande. Många ledamöter af det förra ståndet äro betydande jordegare och besitta sålunda många och mäktiga medel att komma i beröring måste bidraga att göra possessionatens förhållande till allmozen. långt mera humant och förtroligt, än det tyvärr i många fall förut varit. Och sedan detta skett, sedan den rest af öfvermod, som å ena sidan ännu kan finnas, måst vika för det lifligt insedda behofvet af folkets förtroende och aktning, sedan å den andra den foråna afunden, fruktan och bitterheten blifvit bortnött, då skall otvifvelaktigt adelsmannen vinna bland de bästa utsigterna att blifva folkets ombud vid riksmöten. Hvad borgare vidkommer, så inse vi icke, hvarföre icke de skulle behålla en betydlig del af representationen, då städer komma att utgöra egnal val-distrikt. Borgaren får ej mer, såsom sådan, något veto i vissa frågor, eller någon bestämd fjerde-del i beslutet öfver vissa; men han kommer aldrig att beröfvas möjligheten att göra sin röst gällande: inom riks-församlingen och hoppet latt skydda sitt interesse, så vidt det är billigt och ed det helas interesse instämmande; och man bör icke föreställa sig, att en klok och ärlig representant kan begära meranm — — — — — Att den verkställande maktens agenter, att poliAÄnana dan med och göra sig kända och värderade af folket; många äro det redan; och det samfällda valsättet