Aftonbladet – 22 mars 1844, sida 2

anse det vara skäl, att här intaga ett och anna af besvärens förra afdelning, och hela den sednarc Klaganden anmärker först, att lagen lemnar cen sorerna utan all föreskrift i afseende på tillämp ningen och yttrar derefter: att bela denna censur-författning är i högsta gra öfverflödig, i strid med vårt genom 4809 års stats hvälfning etablerade samhällsskick, och utgör blott et onyttigt besvär för embetsmän och teaterföreståndart Före år 1809 fanns ett censorsksp för teatern oc stod då i harmoni med censuren öfver tryckpresse och det band, som i allmänhet var lagdt på yttrande rätten. Man utgick från den synpunkten, att hva som ej var tillåtligt att säga från den ena tribunen tryckpressen, ej heller var det från den andra: skå deplatsen. Våra nu gällande Grundlagar afskaffad all föregående granskning öfver tryckpressens alste lemnande handlingens utöfning fri, med förbindels att, sedan den var föröfvad, ansvara för dess öfver ensstämmelse med Jagen. Af detta skäl bortföll äfve teatercensuren. Det är åtminstone mig fullkomlige obekant, att under de 26 år, som förflöto ifrån 180 till 4835, frånvaron af någon inskränkning elle granskning lockat teatrarna till något sjelfsvåld, oc att sedlighetens och anständighetskänslans förnärmels af teaterföresfåndare och skådespelsförfattare motive rat censurens införande i ett konstitutionellt samhälle som bland hufvudprinciperna för sin statsförfattnin antagit talets frihet såsom vilkor för det helas frihe Blott en enda anledning till denna åtgärd är fö mig tänkbar. När frågan om rättigheten till enskild teatrars anläggande i hufvudstaden först väcktes p Riksdagen, anfördes, bland skälen deremot, hufvud sakligen det, att sådana skulle, för att locka allmän heten, gifva stycken af slipprig moral, beräknade p de grofva känslosträngarnes anslående, och man hö! de en talare på Riddarhuset påstå, att enskilda tea terföreståndare liknade minörer, af hvilka den segra de, som gräfde sig djupast ned i dyn. Jag vet hvarifrån denne talare hemtat en sådan åsigt, me åtminstone var det icke från förhållandena inom vå: land. En annan farhåga än den, för moralens för närmande, torde ha varit verkande. Man fruktad nemligen, att teatern skulle begagnas för politisk ändamål, att man från den skulle låta otillbörlig grundsatser och åsyftningar framträda, och samhälle lugn deraf störas. Att denna farhåga var öfverfiödig torde någet hvar inse; men önskan att aflägsna der och således aflägsna det väsendtligaste hindret för ses terns frihet, torde ha förmått eljest upplyste och fr sinnade män att lemna sitt bifall till förslaget or censurens införande. Den, som läser 4834 års riks dagsförhandlingar öfver detta ämne, skall deraf finnc att frågan om censuren endast var en sidodel af de egentliga frågan: teatrarnes frihet, ehuru; genom vår riksdags-machineris besynnerliga sammansättning, tv Stånd stannade emot två i hufvudsaken, hvilken så lunda råkade förfalla och. endast i biseken qvarst samt afgå till Kongl. Majt såsom ett önskningsmål. Längre fram anför klaganden, att en censur, fall en sådan skall finnas, endast bör tillse, a seder och anständighet ej; från scenen förnärma men han visar tillika svårigheten för censorn, a hålia kontroll härötver: Ett stycke lemmnas till censorn och förses af hono: med ett påtecknadt bifall. Han behåller likväl int exemplar deraf, och kan ej kontrollera att stycket gi ves i samma skiek, det af honom censurerades, or han ej minnes detsamma utantilloch vilt köpa sig e biljett att öfvervara hvarje representation deraf. De står således en mindre välsinnad eller nogräknad tes terföreståndare eller skådespelare fritt att: göra hva uteslutniugar eller tillägg han behagar i stycket, oc i händelse af en efterräkning mellan honom och cer sorn, behöfver han endast undanhålla det påtecknad exemplaret af pjesen, för att göra det för hvarje my! dighet omöjligt att slita tvisten dem emellan, san undandraga sig allt ansvar för ew öfverskriden till? telse. Likaledes kan det:sagda genom tonvigt, åtbör och på mångfaldiga sätt förvandlas från oskyldigt oc anständigt till motsatsen, åtminstone till tvetydig och om icke den allmänna smaken, om icke teate föreståndarnes och skådespelarnes egen sedekäns förhindrade moralens förnärmande från skådeplatse är det fullkomligen säkert, att censuren, allraminst sitt nuvarande skick, ej kunde göra det. Den delen af besvären, som angår sjelfva d: nu ifrågavarande stycket, förtjenar att läsas : extenso: Detta sistnämnda är hvad som, efter min ta ka, skett genom det vägrade bifallet vill Lucret Borgias uppförande, emedan herr öfverståthåll ren funnit detsamma: för sedligheten sårande Jag skulle kunna, till stöd för. valet af den pjes, anföra, att: den har till författare en Frankrikes utmärktaste, kanske den. mest geni liskebland dess litteratörer, och att den m det högsta intresse varit sedå af förmodligen d mest bildade teaterpublik i verldea. Men m kan invända, att jemväl ett snille kan förirra. och att parisaren bar en annan smak än nor bon, samt att den allmänna samtalstonen i Fran rike medger en otvunagenhet i yttrandet, sc EE EV ee ee Ra AO be AE ES a En SE