Aftonbladet – 21 mars 1844, sida 2

rat eder till domare har man med rätta gjort rättvisa åt undflykterna, betydelserna, reservationerna som edsfrågan innebära: jag fördömer dem liksom js. Men lemnom oss icke, i vår ordning, till samma misstag. J sägen väl: vi brännmärka handlingarna, icke personerna! men huru skiljen j väl mellan personerna och handlingarna? Sen j ej att de alla äro lika innefattade i en ransakning? Då en opartisk domare, ledd af pligtkänslan, har afdömt en sak, då lider eller böjer sig den dömda parten under domen; men inför en politisk motståndare har den andre politiske motståndaren rättigheten att återförnya skymfen. (Ganska bra.) Också hafve vi sett denna sorgliga strid; vi-hafve sett anklagaren blifva anklagad. (Bravo; bra.) Vi hafva sett denna bedröfliga parlamentariska scen. M. H; det är tid, att återkomma till den egentliga frågan: Man har inbjudit oss att förena oss med dem, som vilja intrycka ett brännmärke, för att på något sätt ersätta oss de fattade misstankarna mot en stor del af denna kammare. Men aldrig skole vi samtycka till att köpa detta förtroende med öfvergifvandet af de skyddande grundsattser som vi försvara. Hr Berryer har trott sig finna i sin egen betydenhet, i sitt: medvetande, en tillräcklig makt, att qvarblifva på sin plats, oaktadt adressens brännmärkande ord; men om ens samvete vore mera blygsamt (man ler), och, trodde sig förbunden att draga en slutsats af det ordet som man föreslår er att gilla, skul!len väl j då icke göra eder till medbrottsligei en uteslutning, er förklaring af ovärdighet. (Rätt bra.) Det är en sådan medbrottslighet jag förkastar. Vi böre strida mot restaurationens minnen, upprättnålla vår regering, tänka på framtiden. Tro mig, det är genom mnärmandet till minnena af vårt regeringssätts ursprung, som vi bäst kunna fullgöra vårt uppdrag. Ministern har äfven bordt finna, att han haft sympatier då han talat om dessa minnen och om kontraktet mellan folket och monarkien. Måtte regeringen framgå vidare på denna väg, så skall den vinna kraft; men i det stället aflägsnar hon sig mer och mer. Det är genom att handla i motsatts med restaurationen, det är genom friheten och icke genom dess efterhärmande, som man måste besegra densamma. (Lifligt intryck.) Hr Gutizot ville ej erkänna, att här fanns hvarken anklagade eller anklagare, att således ej ransakning behöfdes. Allt hade skedt inför Europas ögon. Kammaren kunde fritt uttrycka sin känsla öfver, att personer farit för att ådagalagga sina tänkesätt för en tronpretendent. Det finnes ingen jomförelse, sade han, emellan Belgrave Square och detta rum. Män, som komprometterat sig i London, kunde icke dömas i Paris. (Många röster: nej, vi vilje ej döma dem.) Men skulle vi icke kunna uttrycka de känslor, som vi. hysa. Alla dagar bedömer man här regeringens bandliogssätt; men j viljen j tillåta, att majoriteten här bedömer några af kammarens egna ledamöter. J viljen inskränka vår alldagliga rätt. Det finnes annat än lagar och domslut; det finnes en allmän känsla, ett allmänt tänkesätt, som bildas genom de stora offentliga makternas organ. Om j. M. H. afsägen er, att nu högtidligt uttrycka edra tänkesätt, om j förblifven stumma, så varen visse uppå, att j sjelfve skolen blifva nedsatte och skymfade. Han bad derföre kammaren att bifalla den föreslagna paragrafen i adressen. Debatten utsattes till morgondagen. (Forts.)