Aftonbladet – 20 mars 1844, sida 1

dd är nn Rytre ee ee hörnen teet ———— nm HÖGMÅLSPROCESSEN EMOT DANIEL OCONNELL OCH FLERA. (Forts. från JE 692) De försvarstal, som d. 29 och 30 Januari höllos ar presten Tierneys samt tidningsredaktörerne Rays och d:r Grays advokater, herrar Moore, Hatchetl och Fitzgwbbon, erbödo knappast några nya synpunkter. Deremot föreföll ett ganska märkvärdigt intermezzo d. 30 Jan., om hvilket förut korteligen varit nämndt Det var ett äkta Irländskt uppträde. Jurymännen bade intagit sin loge, (box), och ett par advokater tagit plats vid bordet, då generalprokuratorn mh inträdde med en ganska allvarsam uppsyn, och satte sig äfven vid bordet. Straxt derefter trängde sig Hr Fitzgibbon fram från andra sidan, och sycvtes på det högsta upprörd. Han hade ett litet trekantigt bref i hander, cch började med låg stämma, tversöfver bordet, ett lifligt samtal med generalprokuratorn. Alla närvarande lyssnade med spänd uppmärksamhet till hvad som talades dem emellan, men man hörde blott ett par ord bäftigt yttrade af generalprokuratorn: Ni kan aldeles icke rättärdiga eder, min herrel, Allt det öfriga var för tidningarnes snällskrifvare på gallerierna endast gestikulation, pantomim. Från hvar sin sida hviskade tvenne af generalprokuratorns kamrater honom något i örat, såsom det syntes, för att stilla hans upprörda sinnesförfattning, men han ville knappt lyssna till hvad de sade, under det imedlertid Hr Fitzgibbon lersnade några af sina juridiska vänner på advokatsbänken del af sin erbålina billet-doux. Ett par minuter stod han och betraktade generalprokuratorn, och återtog derefter sin plats, med en rörelse, som tycktes tillkännagifva, att han fattat ett beslut. Han uppreste sg pu, och tillkännagaf för domstolen och ju:yn, att kronoåklagaren manat ut honom på duell. Nu kom det till förklaringar och upplysningar, hvilka gingo ut derpå, att Hr Fitzgibbon förklarade, att han icke beskyllt generalprokuratorn för vanhederliga motiver) i sättet att utföra rättegången, såsom denne förmenat, ej heller velat förolämpa honom personligen, utan hvad han sagt, hade han sagt endast i sin klients intresse; hvilken förklaring Hr Smith accepterade. I anledning af deta uppträde gör Sun iöljande reflexion: Gå nu och bilda föreningar emot dueller! Så länge det i England kvappt finnes någon statsman af betydenhet, som icke redan duellerat en eller ett par gånger, och så länge utma ningar utgå till och med från parlamentets sessionsrum och domstolarnes helgedom, skall denna barbariskå osed, såsom man kallar den, svårligen upphöra. Den 3 Febr., den dag som blifvit bestämd för OCornell d. ä. att hålla sitt försvarstal, var trängseln af folk, som skyndade till domstolens sessionsrum, redan lidigt på morgonen utomordentligt stor. Man såg deribland damer af de högsta klasserna, till och med af vicekonungen grefve de Greys familj. OConnelll hade aflaggt sin Aldermansdrägt, och bar civila kläder. Han uppsteg, och började sitt tal på följande sätt: Mina Herrar! Jag anhåller om eder benägna uppmärksamhet under det jag så korrt som det någonsin är mig möjligt, och i min okonstlade prosaiska stil, framlägger för eder de skäl, på hvilka jag tror mig berättigad till ett frikännande utslag af eder. Jag begär det utan missaktning, liksom utan smicker, jag begär det i grund af sunda menniskoförståndet och allmänna rättskänslan, och af innerlig öfvertygelse om min fulla rättighet denril!ll. Efter alla de försvarstal, j redan hört, efter en så lysande utveckling af snille och talang, som fägnat eder och, såsom man bör hoppas, äfven upplyst eder, borde jag måhända tveka att ytteriigare taga i anspråk edert öra för mig; men jag står icke här såsom min egen klient. Jag har klienter af långt större betydenhet att tala för. Min klient är Irländska folket, min klient är Irland; jag står här såsom försvarare af mina landsmäns rättigheter och privilegier. Min enda och brinnande önskan är, att folkets heliga sak icke måtte befläckas eller hindras genom någonting, hvari jag baft del och varit verksam. Jag känner med mig sjelf redligheten af mina afsigter, renheten af mina bevekelsegrunder och dyrbarheten och storheten af det mål, efter hvilket jag sträfvar: unionens upplösning. Jag tillstår för eder, att jag kan icke fördraga unionen, ty den är trundad på den gröfsta orättvisa och den gröfsta förolämpning — på afundsjuka och ovilja emot Irands välstånd. Detta var den bevekelsegrund, som satte i rörelse de ondskefulla män, som bragt denva skymf öfver oss, och jag har den högsta autojtet för mig, en mans autoritet, som många är jar en prydnad för denna domaredänk , men nu ned ära hvilar issinm graf, att den verkande kraf-! en till borttagandet af Irländska parlamentet var, åsom jag redan sagt, afundsjuka och ovilja emot Ir-! ———— EARL