Aftonbladet – 18 mars 1844, sida 1

sansa sig, tog han nog mod till sig för att, ehuru med sväfvande stämma, kunna fråga, hvem det var, som så tids på natten bultade på? — Musjören (den tiden skämde man ieke bort studenterne med magistertiteln, utan de kallades af allmogen simplemang Musjör—Monsieur) tycker inte illa åt sig, att jag purrar upp an ve dä här laget, men jag skullan gå hid mä e breflapp frå gästgilvargåla, yttrade en stämma utanför dörren. Str andades åter friare, och det var honom såsom hade en tung börda lyftats från hans bröst, då han på rösten igenkände en gammal sytningsgubbe från den närbelägna gästgifvaregården. Dörren öppnades, den gamle inträdde och 5 famlade efter elddon och svafvelstickor. Vid det antända ljuset började han nu, med en af nyfikenhet och förvåning blandad känsla, deskiffrera innebållet af den af gubben medbafda biljetten. Den var skrifven med blyerts å ett blad, lösrifvet, som det tycktes, ur någon bok, och lydde som följer: B. B. Nu tar fan bofinken! Du vet, hvilken roll jag för närvarande spelar. Jag var å god väg att lyckligt sluta, då fan folade ut ett par dussin kosacker, som sans fagon försäkrade sig om mm person. Skicka mig med gamla Anders en kaffepanna med tillbebör och kom sjelf hit i morgon bittida; men ställ dig så, som kände du mig icke. Detta skrifver jag vid den svagt skimrande pertstickan, medan kosackerne äro ute och se om hästarne, Kom nödvändigt i god tid till Din gamle vän T Lä ka