Aftonbladet – 15 mars 1844, sida 2

Ibland de första saker, som öfverraska en freming vid ankomsten till Paris, är att varseblifva, vuru litet folket frågar efter kungen när han visar sig ute, samt det ringa intresse, som Fransyska allmänheten tyckes känna för hvad som pas;erar inom hofvet. Ehuru det kungliga slottet ir beläget i sjelfva bjertat af Paris, och i grannskapet af de mest befolkade gator, kunna konun;en och hans familj fara ut i sina lysande ekivager, utan att ens ådraga sig uppmärksamhet ai vågra små pojkar. Det är sällan att man hör ett hurrarop eller ser hattarne lyftas vid deras förbiarande. Och likväl äro Fransmännen det artisaste folk i verlden och helsa med förtjusning en stor krigare eller en stor författare, den förra för hans tapperhet, den sednare för hans talanger. Man bör icke heller tro, att fransmännen i allmänhet hata sin öfverbet och sina embetsmän; deras likgiltighet för Konungen — jag talar bär om mängden, ty nog har äfven han ett stort anal anhängare bland de högre klasserna — härlyter ifrån obenägenhet för personen; och liknöjdheten för hofhändelserna kommer ifrån den stora massans vedervilja för sjelfva monarkien. De hata all den toma paraden, det kostsamma glittret och len onödiga och kostsamma fåfänga, hvaraf så mycket åtföljer monarkien och egentligen är ämnadt att imponera på den råa och okunniga deen af befolkningen samt att ägga fåfängan hos Jem, som hoppas kunna följa med i släptåget; men om landet i morgon finge en president, och han uppförde sig väl i sitt höga embete, så skulle nan af publiken emottagas med den största vördnadsbetygelse. Frankrike har lidit för mycket genom sina Konungar och har framskridit för långt . upplysning och civilisation, för att vara förälskadt i Konungadömet. Om under medeltidens mörker en enväldig monarkisk makt var nödvänlig för ett land, som sönderslet splitet emellan de feodala baronerna, så bafva dessa orsaker till despotismens nödvändighet numera upphört. Folkets både intressen och vilkor hafva förändrats sedan denna aflägsna tid, och friheten har småningom vunnit fast fot. Regeringssystemerna kunna ej förblifva stationära, emedan nationernas förstånd tillväxer; och de som vilja påstå, att Frankrike alltid kan fortfara alt vara monarkiskt, neka i och med detsamma, att tiden utöfvat sin verkan på sinnena. Folket är tillräckligt upplyst och förståndigt för att kunna beställa om sin egen styrelse: det behöfver icke ärftliga Konungar, utan en vald öfverhet. Det betraktar nu resultaterna af Julirevolutionens händelser och finner, att det missräknat sig; det ser, att Frankrike då icke gick så långt, som det hade bordt och kunnat söra, att det åstadkom en dynmastiförändring och sanska litet derutöfver. Säkert är att Fransmännen icke hade kämpat så tappert under de tre dagarne endast af hängifvenhet för Ludvig Filip. Om det icke trott sig vinna annat, än en ny herrskare, så hade de föga frågat efter om han hette Carl eller Ludviz. Den stora mängden har nu ändtligen fått den föreställningen — och ingen makt i verlden kan vidare utplåna denna tro — att det mot folkrättigheternas utveckling fiendtliga elementet ligger i sjelfva monarkien, och att det ligger i sakens natur, att Konungarna äro kära i makten, Det är sannt, att sedan Jul:revolutionen bafva de materiella förbättringarna i kommunikationer, allmänna byggnader m. m., gått mycket framåt i Frankrike; men detta är en nödvändig följd af t:dehvarf etsanda, och hade säkert blifvit tillvägabragt under hvilket regeringssätt som bels. Men det är icke derföre sagdt, att ej ännu mycket mera kunde hafva varit gjordt under ett demokratiskt regeringssätt, och imedlertid förekomma många lidanden hvilkas afbjelpande tillbakahålles af. den nuvarande sakernas ordning i politiken.