Aftonbladet – 15 mars 1844, sida 2

våra författare. Lindlöf hade visserligen ej hvad man kallar snille eller förmågan att rycka sitt tidehvarf med sig, men hans tankar voro lika klara som hans språk; det var harmoni i allt, och han skall således qvarstå som en klassiker från vårt på klassiker fattiga tidehvarf. Han var aldrig gift, och hans namn kommer således att lefva blott ilitteraturhistorien. Hvarje sann vän af vårt språk skall med aktning.och saknad nalkas den hädansofnes sista hvilorum., — Stackars Lindlöf, suckade Ekner, här är således domen öfver dig på din graf — det mål, dit du sträfvade, har du förlelat; din vän, som uttalade ditt beröm i en nekrolog, erkänner hvarken ditt snille eller din förmåga att rycka ditt tidehyvarf med dig. Det är så, Hanna lilla, tillade Ekner och tog sin hustru om lifvet, att vi sällan blifva hvad vi vilja blifva. Lindlöf var en klar bläddra på tidens elf, och kimlen och träden och kullarne på stranden speglade sig i bubblan, då hon seglade förbi — men hon brast — och hvad är bon — blott en vattendroppa, bon som tusende andra, fastän denna ensamt återspeglat mera skönt än alla de andra tillsamman. Jag kan ej tänka på Lindlöf, utan att äfven tänka på Gillersvärd och bans lycka; jag fruktar att de begge bytt ner sig, att de letat efter lifvets sällhet, till dess de tsppat den smula deraf, som de egde, i sin egen barm. De voro begge her. rar och logo åt mig — de ansåro mig för er narr de gåfvo mig goda råd — de påstod att jag förspillde min framtid. Hanna lilla, säg mig uppriktigt, hvad tror du — när man spela två herrar och en narr, då herrarne blifva store