Aftonbladet – 15 mars 1844, sida 1

rinnan, som med sin grefve just nu öppnade dörren; käre Gustaf, det der var mycket ömt, jag kan ej neka, att se Hr kammarherrn omfamna Hr orgelnisten — ah, mina herrar, repetera den scenen, både jag och grefven skulle finna OSS ätt lyckliga. — Min fru, sad2 Ekner allvarsamt, då Gustaf örblef mållös, kammarherrn och jag äro ungdomsvänner. — Jaså, från studenttiden — det måtte vara en herrlig tid — Hr orgånisten har således varit student. — Ja, vi promoverades på samma dag, inföll Gustaf, som något ville hjelpa upp affären. — Således till och med magister — jaså! nåh, jag undrar ej på, att ni bålla af hvarandra, fastän, ni måste erkänna, mina herrar, att scenen föll in i det burlesk-komiska; om min egen Gustaf omfamnat er söta fru, hade det mindre förundrat mig. — Men det skulle åter förundrat mig, sade Ekner och skrattade. — Min fru, vi förstå hvarandra icke rigtigt, våra tankar gå ej i samma tonart, jag sjunger i Cdur och ni nyttjar fem kors för edra noter, ni sätter kors eller C framför en mängd af handlingar och behöfver således beständigt återställningstecken — vi kun tillbopa. — Han talar sirligt och rätt bra, hviskade frun till grefven, men jag förstår honom icke. Sällskapet reste, och sedan berättade Ekner omigen för sin hustru sitt förhållande till Gillersvärd; det var en lång SanNnsaga, som var honom smärtsam att återupprepa, emedan ban mu sett, att Gustaf ej var lycklig, na ej spela