Aftonbladet – 12 mars 1844, sida 2

det gör ingenting — grefven tror att han kar mig till dupe — det bli vi två om. Jag ser allt, begagnar allt — och är en klok menniska, om jag också icke njuter af den så kallade husliga lyeksaligheten. Efter denna monolog kastade han sig på soffan för att hvila; sig buruvida han gjorde det, vet jag icke, men ljusen brunno hela natten i kammarherrens rum. Betjenten sade att han arbetade i statens värf. Frun smålog satiriskt, då hon såg Jjuset midt öfver gården och suckade: han bar sina fördomar, stackars Gustaf; hvad säger ni, hr grefve, derom? — Jo, ers nåd, ni talar sanning, yttrade denne och blickade omkring sig i det talrika sällskapet, som var samladt i fruns våning. Klockan tre på morgonen slutades soiren bos frun och klockan tre steg mannen upp från sitt läger och satte sig att skrifva ett underdånigt betänkande, af hvilket hans frus tillbedjare, den inflytelserika grefven, skulle som författare ha hedren i nästa konselj. Kammarherren hade tagit ett raskt beslut. Han var i stånd att vara en man och uppoffra allt, äfven sin hustrus ära — för äran. (Forts. följer.) u EET