Aftonbladet – 11 mars 1844, sida 3

utnämnd till riddare al Hessiska Ludwvigsorden. NEED TVÅ KYRKOR I STRID OM TVÅ DÖENDE OCI DERAS LIK. Ett Danzigerblad, )Dampiboot, berättar följand händelse, som tilldragit sig i Weiler-Liala, 1, mi frå Neustadt. Af ett s. k. blandadt äktenskap, der manne var Lutheran och qvinnan katholik, hade två sö ner blifvit födda. Den äldre hade redan, på mo drens öfvertalande, öfvergått till katholska läran men den yngre, som fyllt 48 år, hårdnackadt väsgrat att följa efterdömet, då båda på en gång farligt insjuknade. Då den yngstes sista stund syntes förhanden, ansatte honom modren och henne: slägtingar ånyo, att han måtte öfvergå till kathol. ska läran, och kallade kaplanen för att utföra de dervid öfliga ceremonier. Fadren ville icke til låta att sonen, i en så farlig belägenhet besvära des med dessa upptåg, men kaplanen skrapade bonom skarpt, och påstod att sonen förut i vitt nens närvaro önskat att ändra religion. Fadren stod ändock emot. Då kallades dekanen och kom på blinken och gaf sig genast i färd med den heliga handlingen och skulle gifva den döende sonen nattvarden efter katholskt bruk. Fadren ville hindra det, men dekanen befallde de närvarande katholikerne att släpa honom ur rummet — ur sitt eget rum. Då fattade fadren tag i sonens dödsbädd och höll kraftigt fast deri. Katholikerne aktade icke stort derpå, men dekanen fann rådligt att spela ädelmodig och trädde emellan för att hindra ett våld, som kunnat få en ledsam utgång och skulle väckt ett skadligt uppseende. Det var nu mer ingen vån att gifva den yngre sonen nattvarden, ty han var nära död, och man gaf dea derföre åt den äldre. Dekanen passade likväl tillfället att äfven lägga en sort qvarstad på den yngre, i det han meddelade honom sista smörjelsen, och derpå gick sin väg. Sönerna dogo straxt derpå, den äldre först och den yngre sedan. De skulle nu begrafvas. Den äldste skulle naturligtvis ligga i katholsk jord och den yngre, efter hvad fadren tyckte, i Luthersk. Också skulle natten före begrafningsdagen hållas likvakt. Då kommo, på fadrens inbjudning, evangeliska vänner och grannar, men modren hade bjudit katholska vänner och grannar, och dessa voro lika talrika och ännu ifrigare. Båda ville uteslutande bemäktiga sig likrummet. Det blef ingen annan råd, än att de båda partierne skulle turvis ockupera platsen. Katholikerne skulle bafva första vakten. Men de tänkte, som ordspråket lyder, pbeati possidentes,, och utskrattsde evangelisterDe, när desse i sin tur klappade på och ville slippa in. De kommo slutligen in, men icke derföre katholikerne ut. Katholikerne hade tagit sig väl till bästa och nu uppfördes ett riktigt herbergstrion. De evangeliske sjöngo psalmer och indra andliga sånger; katolikerne drogo på med itanian och ave Maria. Båda sökte öfverskrika varandra och en förskräcklig musik uppfördes. Andtligen kom polisen och spelte upp finalen. Så var nu likvaktsnatten lyckligen och väl öfvertåinden och blott jordafärden var ogjord. Två ikvagnar voro beställda, den ena af fadren, den ndra af modren, och förty en Luthersk och en atholsk; båda ankommo i god tid. Men ännu terstod att föra liken På Vagnarne. Det gick ned nöd, d. v. s. med polisens tillbjelp för sig, ch så fattades intet mer än att sätta hästarne i ång. Men derför satte katholikerne stopp, hvad en Lutherske vagnen angick; de rusade till, fattaje i tyglarne, och de aflidnas syster kastade sig ramför hästarne och skrek att vagnen förr skul2 gå Öfver hennes katbolska kropp, än hon skulle mna sin brors lik i fariseernas händer. Poli-! en förlorade kontenansen, fick skrupler och fann ; ådligast att vidtaga en medelvägn, på det sättet . tt liket bars tillbaka in i rummet. Der stod et nu medan fadren reste till Neustadt och beärde landtrådets utlåtande. Landtrådet märkte traxt att denna sak var en betänklig sak och tt den kunde betraktas å ena sidan och å den ndra. Slutligen utlät han sig: hvar vi h vila, vila vi dock i Guds jord; men om ni har rätt, å bör den icke förbållas er VWViste han så feren och ärendet ifrån sig till de evangeliska and-!