Aftonbladet – 7 mars 1844, sida 2

— af allt godt. Till och med fär jag talade tröst och det lärda ordet verkade, behbagade jag mig sjelf, att jag kunde känna så fromt och så heligt. Ack, förlåt mig, jog var ett barn, men ett rikt barn; jag häpnade öfver min egen rikedom och ansåg den oskiljaktig ifrån mig. Ännu sämre var jag i klostret, der höll jag mig för bättre, ädlare och klokare än mina medvarelser. Jag var det ock; dock jag förbannade dem, i stället för att tacka Gud för hans, mig ovärdiga, betedda nåd. Hade jag kännt, som i dag, mitt tålamod, mitt ord hade räddat mången och visat honom salighetens väg. Gud gaf mig så skönt tillfälle, och jag var ett dåraktigt barn. Äfven det förlåt mig, ty derföre blilver jag hårdt straffad och måste försaka mitt unga lif. — Att mina bönder här beväpnat sig för mig och fördrifvit mina fiender, som lömskt och röfvartikt förföljde mig, kan jag, så vidt jag har del deruti, ej ångra. Det skedde för mina förfäders skull, hvilkas åminnelse är mig hög och dyr och helig. De hafva lefvat i költ och blod, derföre måste kött och blod resa sig upp för dem och helga sig dem. — Nu vet du alla mina ,synder. Eljest har jag intet med uppsåt brutit, dock är mitt hjerta ej rent., Stilla! stillal sade eremiten, med helig rysning, undret måste jag förkunna och bringa gamla profetior 1 fullbordan. Hell dig, Blanka! Jag är presten, som sett din moder, hvilken sofver der under alabasterstenen, din afbild. Hell dig, min dotter! ty himmelens frid skall du äga, och ett Guds barn skall du kallas, såsom det skrifvet står. . Med.kraftig arm lyfte han henne upp, drog henneinnerligttill sitt bröst och kysste hennes panna