Aftonbladet – 7 mars 1844, sida 2

NN RA — ee Den som tager dem är i ansvar för det, som Guds nåd och allvishet afslöjade för mentiskoanden., Biskopen blickade mörkt oeh förnämt buttert framför sig. Hon vände sig åter till sina tjena rinnor, och hastigt kom ännu en gång allt jordens lidande oeh all jordens smärta öfver henne Hon grät häftigt, snyftade högt, hennes bröst bela hennes kropp skakades och skälfde. Mer äfven öfver dessa känslor blef hon herrskarinna och fast tryckte hon båda sina händer mot läp: parna, och beslutsam utbredde hon dem. De var belsningen, som gällde Udo. Och hon had( afslutat med jorden; med lätta steg skyndade hor till eremiten och kastade sig till hans fötter. Då brusade det ånyo i det gen!judande kapel let; alla närvarande reste sig från sina platser Blanka knäböjde tätt utmed sin moders bild, de hvita, bakåt sjunkna bufvudet liknade fullkomlig den knäböjandes framåt lutade. Då inträdde åter dödstystnaden, och Blanka bikt klingade sakta och stal sig in i hvarje öra, yFör din ande, min dyre fader, ödmjukar ja; mig gerna, likasom jag ödmjukar mig inför Gud Du har ofta bannat mig. I dag bannar jag mit sjelf, emedan jag städse trodde, att du gjorde mi; orätt. Ja, öfver all måtta har jag älskat mi: sjelf, och då andra älskade mig,, hänförde mi; detta, som en sanning. Äfven då jag öfvade barm bertighet, blandade sig sjelibehag deri; jag höl mig för så god och så barmhertig, och den from maste tack, den tacksamhetens tvingande våld samhet, som blyges för och dock ej har anna än ord, jag mottog dem:som en utskyld åt mir fåfänga, och betalade dem ej den Högste, gifvarel