Aftonbladet – 6 mars 1844, sida 2

Vet han af, att jag benådar honom, om han anderkastar sig mig? Jag har sagt honom det, men han har icke svarat något häruppå.: Derjemte har herr Edmund von Hohenhorst talat med sin fånge, och Todtensteinskan har Jåtit honom veta, att det vore hennes sista önskan och vilja, att haniskulle anderkasta sig sin) rättmätiga konung; derpå har han nickat med hufvudet. : Isalda sfbröt detta samtal, i det.hon: hastigt nstörtade och skyndade till sin far:och omfamnade honom. Ack, hvilken natt jag har; haft i klagade hob. Detta är ett förhäxadt slott, och Todtensteinarne hafva här drifvit ett groft afguderi med sina husgudar. Det glädjer mig, att detta bar en ända. Man har sagt migjsrett jag bär skulle få se många dyrbarheter och rikedomar. Men rikedom är glad. Guld och silfver blixtra :och le. Ädla stenar gnistra och prunka. Men förfärliga blifva dyrbarheter, då man med dem putsar benrangel och döda ben. Detstyckes dock här, som -gratvens heliga ro vore vanhelgad, de dödas frid bruten och multenhet och ben förbannade i dagsljuset till ett hånande skenlif. — Och om nu bakom: en sådan der pelare ur någon mörk vinkel ett spöke framträdde och. förargade sig öfver mitt unga li? Inte sannt, vän! Något sådant bar ju händt dig här? Konungen såg strängt på herr Simon, men denne råkade icke i förlägenhet, utan sade: O, den tiden var allt här förstörelse och aska, och häxan bebodde ensam den oerhörda byggnaden. Nu går det dock högt och bärligt tillväga här, och häxan sitter fången. (Slutet följer.) 5