Aftonbladet – 4 mars 1844, sida 2

ställningar och förhållanden synes en sådan önskvärd period ännu icke vara inne; och anledningen dertill kan väl till en del sökas i personliga förhållanden, men tid och omständigheter torde kanske äfven deri bafva en mäktig andel. Det kan nemligen icke nekas, att hela Europas politiska skick fått en utveckling, som icke en gång tillfredsställer de största, rikaste och mäktigaste folkens fordringar. Huru skulle det då, på en gång, kunna tillåta att uppfylla tvenne mindre nationers alla önskningar? De mäktigare Staterna, det är icke längre någon hemlighet, sedan deras herrskande klasser och öfverherrar finna sitt eget sjelfbestånd erfordra ensträngt konservativ tendens, söka genom alla politiska medel att tvinga Staterna af andra ordningen till samma politik; och detär ej längre tvifvelsamt, att den intimitet som åsyftats och i de flesta fall vunnits emellan de regerande personerna under den sednare tiden, hufvudsakligen gått ut på att befästa detta system, som om det icke erbjuder samma ära, samma glans som den fordna eröfrings-politiken, likväl erbjuder dynastierna andra fördelar, hvaribland man isynnerhet sett en icke försmås, jag. menar: samlandet af enskild rikedom. Om man således kan antaga, och jag skulle i detta fall våga påstå man bör det, att Carl XIV:s blifvande efterträdare (ombytet må ske nu eller något sednare) alldeles icke torde vara mäktig, äfven om han vore villig, att lösrycka sig utur denna yttre politiska sfer, som uppställt konservatismen till sitt tabernakel, så inses lätt att vigten af epoken för National-representationens sammankomst, måste helt och hållet bedömas efter denna institutionens beskaffenhet att vara, mer eller mindre användbar för systemet; ty att något system, ifrån första ögonblicket finnes redo hos Efterträdaren, det bör så mycket mindre betviflas, som jag redan sagt de skäl som föranleder att tro, det ett sådant åtminstone, till sin vwigtigaste princip, redan finnes, eller tvunget finnes. Besinnas nu Ståndsrepresentationens beskaffenhet; dess oförmåga att handla och dess naturliga egenskap af motståndskraft; dess närvarande splittring — i synnerhet i ett ögonblick, då den manäs att sönderbryta sin egen organism; då lärer väl en hvar kunna inse, att ingenting kan vara mera öÖnskvärdt för dem, som vilja hafva qvar allt det gamla, ja, till och med öka de privilegierade stats-elementernas fördelar och inflytelse, än att brådstörta med en riksdags sammankallande; förmå Rikets Ständer, obeslutna om landets vigtigaste frågor, att ånyo lemna dessas beredning och ledning till en Regering, som ånyo skulle se sig lika okunnig om sjelfva folkets behof och fordringar, samt lika litet understödd af allmänna tän kesättet och af allmänna förtroendet, som den förra. Då vore ju ännu för tiotal år, den gamla statsbyggnapen dömd att ruttna, utan att de nuvarande innehafvare af Statens goda behöfde ansvara för husrötan; ja, man njöt då lugnt af sina mer eller mindre lagliga företrädesrättigheter, utan att befara täflan af kunskaperna, omtankan och fliten, och tog ut förstfödslorätten till allt hvad våldet, missbruken -och nåden gemensamt kunna åstadkomma. Men månne förhållandet blefve sådant, derest Efterträdaren, i stånd att lossa sig utur yttre band, bedömde den inre ställningen fördomsfritt, och med verklig kännedom af Svenska folkets tänkesätt, dess sanna behof, dess ädla och upplysta anda, beslutade sig att intaga sin höga plats, såsom ledare af dess stora angelägenheter: icke såsom tjenare åt enskilta, egoistiska, lumpna och förderfliga interessen? Om han högsinnad erkände sin pligt vara, att regera, men folkets rätt att förvalta sina angelägenheter; om han framstod såsom förbättringarnes vän, såsom missbrukens hämnare, såsom förtryckarnes skräck och de förtrycktes värn; om han satte sig in i tids-andan och Svenska folkets bildningsgrad — och om han, lifvad af sitt samvetes röst, mäktig genom ädelheten af sina afsigter, antog all den kraft, som våra Grundlagar Honom tillerkänner, för att bereda ett bättre, enklare, samhälligare Statsskick — Månne det då kunde eller borde vara med en riksdagskallelse han skulle börja sin regering? Än om han t. ex., i sin lagliga rätt, skulle genast förklara sig icke ämna omgifva sig med ett hof; om han förelade ministrarne, att genast föreslå förvaltningens förenkling, afsöndrandet af alla judiciella mål derifrån, öfverlemnandet till landtregeringen, lokalförvaltningar och menighetsstyrelser, af bvad redan enligt lag egentligen tillhör rst — — — RO VT RR RR TS l Jag skulle hafva trott, att jag väl med konuns