Aftonbladet – 29 februari 1844, sida 2

En icke mindre angenäm afton lofvas till nästa Måndag på hr Fredrik Kinmansons recett, der man får återförnya bekantskapen med Cherubinis klassiska musik i Watltendragaren, ett stycke, hvars bivistande af vissa konstvänner aldrig försummas, och som likt Figaros bröllop af Mozart och några andra mästerverk alltid förekommer lika nytt och friskt, som om man hörde det första gången. Hr F. Kinmanson har dessutom häruti sin favoritroll. Vidare gifves andra akten — den i musikaliskt afseende vackraste — ur Hvita Frun med Boieldieus musik, samt ännu ett par andra musiknummer af värde. m— 2 —-—-—-—I3I — Sedan några dagar har det i hufvudstaden resonerats mycket om en vid krigsakademien på Carlberg vidtagen bestraffningsåtgärd, som. tyckes vittna om mycken stränghet. Det berättas nemligen, att en kadett blifvit utstruken, för det han tilldelat en örfil åt en soldat, hvilken hade gifvit honom ett näsvist svar. Hvad som egentligen bidragit att väcka uppseende i denna sak är, att den förvisade kadetten, som var en frikadett, för öfrigt påstås annars hafva gjort sig känd såsom en både kunnig och skicklig yngling, samt mycket afhållen bland sina kamrater, hvarföre ock hans förvisande bland dem väckt så stor sensation, att hela korpsen gjort ett ganska betydligt sammanskott åt honom, emedan han är fattig och nu ställdes på bar backe, intilldess han kan finna annan sysselsättning. Då vi ej känna, huruvida några protokoller blifvit förda öfver detta beslut, eller om de äro tillgängliga i officiel väg, vore det att önska, att guvernörsembetet lät allmänheten få en närmare upplysning om de skäl, hvarpå den ifrågavarande relegationen är grundad, samt om den befogenhet, enligt hvilken herr guvernören här handlat, emedan, så som omständigheterna nu omförmälas, åtgärden förefaller såsom en onödigtvis hård handling, serdeles i jemförelse med ett eller annat föregående tillfälle. Denna förmodan kan likväl vara ett misstag, och det bör intressera styrelsen vid akademien, att sådana icke sprida sig. Uti Jönköpingsbladet för d. 24 dennes läses i en korrespondentartikel följande, såsom 0ss synes, träffande reflexioner i afseende på representationsfrågan: Vår vän Junius har sändt mig en bok, som gjort mig stor glädje och som säkerligen skall begärligt läsas och allvarligt begrundas af hvarje fosterlandsvän. Den heter: Förslag till ändringar i Sveriges Grundlagar, enligt 1842 ärs Riksdagsbeslut kvilande till den behandling, som Regerings-Formens 36 och 81 SS föreskrifvan. Om ryktet ej säger, osant, skall den vara samlad och utgifven af den för sin opartiskhet, skicklighet och renbåriga karakter allmänt aktade Grefve Carl Spens. Man vinner genom denna lilla bok den oberäkneligt stora fördelen, att få läsa på ett ställe och i ordning alla de märkvärdiga propositioner, som sista Riksdagens Konstitutions-Utskott gjorde till grundlagsändringar, och som Riksstånden biföllo, att en gång komma under slutbehandling vid blifvande riksdag. Det förnämsta ibland alla, är det nya Representationsförslaget. Man kan ej annat än till sin glädje förvåna sig öfver huru klokt och redizt detta förekommer läsaren, då han förut, till dess nackdel, hört allt det höga och förnäma tadel, som från devuerade kretsar utgått deremot. Hvad är det väl man med skäl kan klandra i deitareresentationsförslag ? Ingenting hufvudsakligt. Hvar och en ledamot af adeln, hvarje prest, borgare och bonde, som duger till Riksdagsman, har fullkomligen lika stor — ja större — anledning nu att få komma med på riksdagen, enär hans duglighet nödvändigt måste göra honom efterlängtad af de väljande, och desse af ingenting förhindras. att taga honom till representant. Hvad mån kan anse för alldeles afgjordt, är att ingen röst i riket skall höja sig emot förslaget af någon annan verklig anledning, än blott af det hemliga skälet, att motarbeta vårt sambhällsskicks förbältring, näringarnes sanna förkofran, starkare kontroller på rättvisans skipande och den allmänna hushållningen. Alla de, som af sina enskilda grunder ingen förbättring häruti vilja se, de önska dock det gamla fyrdelta qvar, emedan under detsamma alla reformer ganska lätt kunna motarbetas och tillintetgöras. Man får nu se, om fäderneslandets redllige vänner skola behålla mod, enighet och kraft, leller om fienderna ännu en gång skola lyckas att I förhala tiden. Att vissa smärre formförändrinIgar kunna behöfvas i det gjorda representationsIförslaget, tror jag nog. Jag skulle sjelf kunna Juppspåra och nämna ett par sådana småsaker. Men de betyda i sig sjelfva ingenting. Det vigliga är nu, att få det hela antaget. Man bör i hela landet lära sig begripa, att om blott en gång den stora förändringen är skedd, att vi lyckli