Aftonbladet – 29 februari 1844, sida 2

— så lyda hennes egna ord: Att j må öfva e der och lära, att i den öfvervunna fienden ej se en fiende, utan en medmenniska, befaller hon eder att hedra hvar och en af dessa fångar, såsom henne sjel. De skola taga del i eder fröjd och j skolen undfägna, behandla dem så, att de må förgäta, hvad j hafven brutit emot deras kamrater, att de må förgäta, det j hafven stått mid: emot dem med skarpa vapen. — Så lyder eder herrskarinnas uttryckliga befallning. Ea djup tystnad herrskade i den vidsträckta. nyss så bullrande dalen. — Mången. tapper, kraftig man vågade ej se upp, endast några qvinnor, gubbar och jungfrur närmade sig den stolt: vredgade hbjelten, kysste hans skärp och hans händer, och omfattade hans knän. De stumma smek. vingarna tycktes uttrycka: Vi hafva ju inger skuld deri?) . Udo sjelf var öfverraskad och rörd af det in tryck, som hans ord frambragt. Men på hans vink öppnade sig kretsen, och ha gick åter upp emot borgen. Alla förbiefvo stilla så länge han syntes till. Först sedan han försvun nit i portarna, höjde sig ett nytt dånande jubel och man stridde och rycktes om hedern att und fägna fångarna, så att dessa voro nästan illa derar 1 (Forts. följer.) LILLA JEANNETTE. (Parisisk domstolsscen-) Jeannette är-bara elfva år; det stackars barnet ha likväl redan visat prof på en själsstyrka och en be slutsamhet, som är vida öfver hennes ålder. Imec lertid silter Jeannette nu på korrektionsdomstoler bänk. .