Aftonbladet – 29 februari 1844, sida 1

kade. Deremellan stodo vinfat, färdiga att aftappas, eldstäder voro gräfda i jorden och skummande sjudande kittlar hängde öfver lågorna, hvarvid blodiga återstoder af slagtade djur lågo, och grupper af glada menniskor bildade sig här och der omkring faten och kittlarna. Man rustade sig till ett gladt gästabud, och alla utståndna lidanden, alla sorger för framtiden tycktes vara förgätna i ögonblickets lycka. Piötsligen höjdes ett tusenstämmigtrop: aLefve herr Udo, vår räddare och befriarel De ätande lemnade sina mål, de drickande sina vinfat. Mössor flögo i luften och dukar hviftade. Några höjde äfven de fulla bägarne eller sådana dryckeskärl, som för ögonblicket ersatte bägarnes ställe. Udo visade sig-i borgens portar, endast åtföljd af fångarne. Så gick han ned öfver vindbryggan den smala vägen, som slingrade sig utför klippan, och då han kommit i dalen, äskade ban tystnad, hvarefter han inbjöd samtliga mängden, karlar och qvinner, gubbar och barn, att sluta en krets omkring honom och förnimme, hvad derag herrskarinna genom hans mun vil!e göra dem veterligt. Man hörsammade honom, och han började: Mina vänner! eder herrskarinna, Blanka von Todtenstein, önskar eder lycka till denna fest? hvarmed j firen eder seger, äfvensom eder frihet och återförening med de edra, trån hvilka nöd och betryck länge hållit eder aflägsnade. Men ej mågen j med ohämmad glädje och med vilda öfvermodiga fröjderop fira den. Tänken fastmer den närmaste framtiden. Konungen skall icke medgifva eder frihet, och han är mäktig nog att kunna hålla oss i fruktan för sin makt. — Det.