Aftonbladet – 29 februari 1844, sida 1

mmm och modlös, det fattades bonom anförare, har nåste på god tro fortsätta sin Marsch. Men plötsigen funnos vägarna stängda eller otillgängliga, pångarne öfver branter oeh strömmar voro upprutna, och här började herdar och bönder jubande låta sina slungör spela och vältrade klipptycken och trädstammar öfver den innestängda ienden; För denna återstod intet annat, än vänla sig om mot Wdo, och en lång blodig strid uppstod. Med förtviflans mod stormade de kongiga. De delade sig i tvänne hopar, som aflöste hvarandra och städse angrepo med nytt raseri Förgäfves. Udos hårdnackade motstånd gjorde hvarje ansträngning om intet och bröt deras bästa krafter. Äfven stenhaglet kom deras leder at! slesna allt mer och mer, till dess slutligen tecken till allmänt anfall blef gilvet, och böndernsz stormade ner från brant till brant, från klippa till klippa, att understödja Udos framträngande, och le kongliga lågo under för både öfvermakt och ;rötthets skull. Ett fruktansvärdt blodbad uppstod, och Udo nyttjade förgäfves sitt anseende. De förvildade bönderna hade mångfaldiga lidna förluster och röfverier att hämnas, de skonade hvarken såade eller fångna. Marskalk Dornwarth och anIra riddare blefvo dragna ur bårarna och dödade, a på sjelfva deras lik ville man bämnas och and dem i de högsta trädtopparna. — Blott gewom våld kunde Udo hindra dessa ogerningar, ch enskilda fångar, som gåfvo sig åt honom, unde banendast derigenom skydda, att han sjel! itsatte sig för böndernas raseri. 2 — I dalen framför borgen voro tålt uppslagna och ned gröna qvistar och löfkransar rikligen smyc