Aftonbladet – 28 februari 1844, sida 1

RR —— LL 1 med vände han om timglaset; ty efter en minuts förlopp skulle han förnya ropet. Men derhän kom det ej, utan en ungdomlig kraftig stämma svarade genast: Hennes kämpely och en jernhandske slog skramlande ned på predikstolspulpeten och blef liggande liksom fastspikad framför -abboten. Alla riddare reste sig upp från sina upphöjda och beklädda bänkar. En Guds strid! en Guds strid!, sorlade det genom deras leder, flera röster ropade: pJag fäktar för kyrkan! Men folket var för begärligt på utgången af en så sällsam högtidlighet, som så mäktigt gripit och skakat dem, att det skulle tåligt fördraga detta afbrott; ett högt ogillande mummel och sorl begynte. Hvem är kämpen! Till marken med honom! Slit honom i stycken!) och eremellan Hjödo eder och förbannelser. — Dervid återvann abbot Bernhard hela sin fattning och fromma ifver. Han vinkade och skrek med oerhörd högtidlighet: Ett budskap har jag! Ett förskräckligt budskap; ty likasom det gilves otaliga boningar i vår himmelska faders hus, likaså har helvetet många glödande afgrunder, och djupt ner i det svartaste af dess kloaker gifves det en fängelsehåla. — 0, den som är vek till sinnes, tillstoppe sina öron, på det han ej vid sådant budskap måilte träffas af slag! — O, j åldrige, som, bräcklige och svase, luten er mot stafven! hören mig ej, ty icke döda skall mitt ord. — J jungfrur, veka till ungdom och kön, ej heller för eder är mitt bud. skap och ännu mindre för er, j qvinnor, som viljen blifva mödrar. Tagen eder väl till vara,