Aftonbladet – 28 februari 1844, sida 1

Derpå framträdde presten till det toma altaret men vände sig till församlingen och i stället fö messan läste han en bön mot kättare, i ställe för: Orate, fratres! sade han: Maledicite, fra tres! och munkarne sade: A men! amen! amen! Qvidan och ångestrop ljödo från församlingen. Äfven Udo var i kyrkan på adelns platser fram för predikstolen. Tätt framför honom låg den a! skyvärda bilden, som bar ett honom så dyrt namr Det var honom så hemskt, så dysterst till sinne: Verlden tycktes honom ett grufligt, förvildadt spö ke och den enda sanningen deri var Blanka, sor han aldrig varmare älskat, än just nu, då himme och helvete blefvo uppkallade att göra henne ti ett föremål för hat och afsky. Abbot Bernhard besteg predikstolen. Och i et långt och anderikt tal berättade han ännu ce gång huset Todtensteins alla vederstyggliga ger ningar och öden. — Hen höil upp, för att afbi da midnattsklockans slag och då ännu tre gånge ropa den skyldiga vid namn. Först efter denn formligbet kunde den henne förelagda inställelse tiden betraktas såsom tilländalupen och domer fullbordas på bilden. En hemsk tystnad herrskade i det mörka kyrkohvalfvet, man hörde nästan bjertan klappa Ändtligen dånade det första klockslaget, hvilket ett utrop af öfverraskning helsade, och ett sakta sorl höjde sig, hvarvid äfven hvarje klockslag ble räknadt hårdt. Slutligen ropade alla med en mund: toll. Och den förra dödstystnaden inträdde åter. Abbot Bernhard började med dånande stämma: ;Blanka von Todtenstein, inställ digl Och här