Aftonbladet – 28 februari 1844, sida 1

I Dominikaner-klostrets kapell var en förskräcklig högtidlighet föranstaltad. Det led mod midnalt och med det sista klockslaget var tiden förliden, som den andeliga domstolen hade förunnat novisen, Blanka von Todtenstein, Hela hvalfvet var svartklädt och endast få vaxljus brunno dystert i de döfvande rökelsemolnen. Hvarje munk svingade i den ena handen ett ångande röKelsekar, i den andra höll han ett med flor omviradt kors. Äfven helgonbilderna voro tätt beslöjade och tycktes röra sig och ropa till i det hemlighetsfulla töcknet under sina täta florsbeklädnader, medan den tätt sammanpackade menigheten stod der liksom betagen, med blickarna, stela af bidan och ängslan, riktade mot altaret. Äfven altarbilden var öfverhöljd, vigvattensfatet betäckt och krucifixet fattades. Under predikstolen, midten af kyrkan, låg en vaxbild på ett vedbål. Ur den tillbakaslagna novis-slöjan framblickade ett afskyvärdt ansigte hånande och med förvridna miner leende. Äfven vaxhänderna och de med klostersandaler beklädda fötterna framstucko oformliga under den hvita klädnaden, och en illuminerad inskrift upplyste: Blanka von Todtenstein, anklagad för trolleri, klosterskändande och förbund med helvetet, dömd till bålet och öfverlemnad åt de eviga lågorna.n Orgeln brusade och munkarne sjöngo en botpsalm, men de utsade orden i förvänd mening: nAck Herre, straffa heone i din grymhet, tukta henne i dia vrede. Förbarma dig icke öfver henne. Och så gick det allt vidare, i stället för böner, förbannelser.