Aftonbladet – 26 februari 1844, sida 1

bemlig aning, som. belyckligar neh inspirerar: mig. — Aro mina förhoppningar för djerfva, så vet jag åtminstone att dö för dig 5 Lt .Då Udo, talade så, höjde sig jubel och glädjeskri i de nedre salarne,. hvarest slöttets innevånare och) krigarne: firade sitt nya vänskapsförbund. pHör du jublet ? trågade -Blanka, målte det beteckna uppfyllandet åf: dina önskningar! Jag bygger tröstad på detta förebud! Befria de minas hyddor! gubbar, qvinnör och barn; fordra dem iter med sina söner, makar och fäder. : Sådana bragder medföra sin gen belöning: Och i dessa berg blifver. ingen välgerning glömd. Kärlek och tecksamhet .— du ..ser det på mig — gå i arf ull barn och: barnabarn: En gång varnade jag dig, att icke blanda dig i mitt mörka öde, Nu bar allt blifvit mörkare och vildare, vän jag nås sonsin tänkte. I sanning utan min skuld; jag här icke kommit tillbaka för att upptända krig. Men sedan .dess bar jag alltid. hoppats uppå dig. Jag visste, att du icke skulle glömma mig och åter blifva : min räddare. , Dock se, jag språkar med dig och du måste: vara trött och väl behöfva komma till börds. : Hon nödgade honom till en liten måltid, satte ig midt emot honom och äfven Rosa och Grieldis togo plats vid det runda bordet. Men Udo örde knappast vid maten, och Blanka ännu minIre. Hon hade mycket att berätta om öfvertåndna lidanden, och Udo svärmade i en glänande framtid. Rosa och Griseldis stödderbegge rmbogarne mot bordet och lyssnade ifrigt på.ett amtal, sådant de ännu aldrig i sitt lif hade förummit. j Fö As Så suto de ännu långt in i matten. (Forts. fötjer.)