Aftonbladet – 24 februari 1844, sida 3

let för våra önskningar, och blir allt svartare oci skarpare. På det högsta äro vi inom en kor halftimma der. Men ditt prat kunde förråda oss i otid. Dorn warth är en dugtig krigare, som punkligt hand. hafver fälttjensten. — Jag har tyckt mig redar länge höra liksom hästar nalkas. Någon patrul skall visst möta 0sSs. Nå, det kommer på ett ut! sade Gottschalk; längre än fem minuter kan detinte dröja, förrän det måste komma till handgemängd. Så länge varar det ej, sade Udo, nu hör jag tydligt hofslag. Det är mångan Udo lät sina ryttare bilda en trekant och uppmanade dem att begagna sig af svärden, som i mörkret gagnade bättre än lansarna. Snart ryckte in på vägen en hel ryttarskara, som återkom från ett ströftåg; deras hästar voro fullpackade med byte, och kor och getter ledde de med streck bredvid sig. De skola ej göra oss någon skada! menade Gottschalk ; och jag känner vägen, ni kan tryggt lita på mig.n . Imedlertid gjorde den fiendtlige anföraren balt och ropade: Wer dalp För Blanka von Todtenstein! ropade Udo, och den lilla hopen efter honom i det den kastade sig på fienden. I ett nu var anföraren fallen från hästen, och det vilda anloppet hade brutit väg. Den sprängda fiendtliga skaran nöjde sig med tt skrika: Till vapen! till vapenb Lägret kom . rörelse, facklorna blixtrade, trumpeterna smatrade, vapnen slamrade och hästarna stampade och nöso. Men den oförskräckta lilla stormade hopen midt igenom lederna, som knappt begynnt uppställa sig, utdelande död och sår till höger och venster. — Snart hade de åter öppen väg upplöste sina leder, för att påskynda flykten, Men lika hastigt hemtade sig. den öfverraskale fienden och förföljde dem så mycket ifrigare, 19 han blef varse deras ringa antal, Redan hade de hunnit klipporna, då en bred graf hämmade deras flykt, och blott ett ringa