Aftonbladet – 24 februari 1844, sida 2

som ännu bättre skola behaga er, än min visa gjorde det förut. ,Mycket har jag inte öfver, sade den gamle. Men på en kanna vin skall det inte fallera, förutsatt, att jag får höra rena sanningen, ty lögner, synnerligast om Todtenstein, får man höra öfverallt för ingenting. Rent vin för ren sanning! ropade den muntra gesällen. Handeln blef afslutad, vinkannan framsatt och gesällen började: Högt på stela klippor, så alt ingen stormstege räcker .ditupp, omringad af breda grafvar, dem en brusande bergström vattnar, varseblir man ännu i dag den öde borgen Todtenstein, tillgänglig blott för ugglor och glador. Annu äro knappt åtta år förflutna, sedan den sista gamla Todtensteinarn bodde der med sin enda dotter. Han ägde stora skatter, men som han hvarken tagit af riddare eller köpmän, utan erhållit af den onde fienden sjelf, som gaf honom guld och ädelstenar så mycket han önskade. Ty redan Todtensteinarnes siamfader hade slutat paktum med hin håle och förskrifvit sig och sina efterkommande för evärdeliga tider. Den gamle Theobald, så hette den sista Todtenpsteinaren, var således en trollkarl och hans dotter en häxa. Hon kallades den tysta dödsfröken och var öfvermåttan skön. Men skönheten var idel häxeri, och herr Theobalds dotter Hette den tysta fröken, emedan hon ej kunde tala vid någon menniska. Hon förstod blott häxrotvälska, hvarpå de onda andarna höra, och hade dervid glömt bort sitt modersspråk. Man korsade och signade sig för hennes namn, och borgen. Todtenstein kom man icke på en mils väg när2. . En gång hade en riddare mod att besöka Todtenstein. Det .var -en kall månskensnatt midt i blanka vintern. Der höll han vid klippan, omvring hvilken vägen slingrade sig, som förde till kindbryggan. Denna är utan ledstänger och så smal, att blott en riådare har rum derpå. Tillika var den betäckt med djup snö, hvilken klib