Aftonbladet – 23 februari 1844, sida 3

Hon åt sonens dygd sig gläder, Men om från dess spår han träder Ock sin ofärd deri fann, . Lider: hon, ack! mer:än han. Genom lågor, lik Sparstara Störtar hon sig, vid hans fara; Hvad. är väl det lif, hon fått! Med hans lif hon lefver blott. Om hon i sitt bo ock lider, Om hon med -behofven strider Nöjd hon är i halmtäckt tjäll År han ansedd blott och säll. Men de yppigaste rätter; Som på Kungars bord man sätter Aro malört för dess mund, Om han hupgrar i den stund. Mer om döden hädanrycker Den hon till sitt bjerta trycker, Vandrar blott dess vålnåd qvar, Och dess själ med honom far. Hvarje stjerna, — när de glimma Högt uti sin midnattstimma, Spörjer hon, från zon till zon, Har du, har du sett min son? Utan svar de framåt tåga — Grafven vill hon fåfängt fråga, Vigtig är dess hemlighet, — Tiger nog med hvad den vet. Ropar hon till berg och lundar På sin son, när qvällen stundar, Hör hon endast långt ifrån Eckots svar: min son, min son. Moder, uti fjärran dalar, Du vet nog, om hvem jag talar, Men, se upp till ljusets sfer, Der ditt hjertas urbild är. Modersbjertats Känslor låna Från den solen, -lik cen måna; Dagen — och ditt bjerta är Måna blott, så skönt det är. Mot den sol deruppe flammar, Hvearifrån din känsla stammar; — Der vi möta, ömma Mor, Du din son och jag min bror. Såsom motstycke må vi anföra Sången för Upands Dragoner: De Upländske dragoner spräcga På korpsvart häst i sluten hop, Och raskt framåt i striden spränga Med-huggsvärdoch med hurrarop:. I bloss och rökmoln af kanoner Slåss käckt de Uplåndske dragoner. När gällt den gyldne stridslur skallar Vi svinga oss i sadlen opp Och rycka ut från gröna tallar, Att fälten gunga i galopp. Musik från smattrande plutoner Är kär för Upländske dragoner. Med segren i vårt tält vi dricka En skål för kung och fosterland, Dernäst vi klinga för den flicka, Som räcker oss sin trogna hand; En dans vid polskans glada toner Ta sen de Upländske dragoner. Den allvarsammaste delen af Hr Ingelmans oesi möter oss i Parafraser af Konung Davids salmer, fritt öfversatta och till antalet 12; hvarfter samlingen afslutas genom Minnen öfver åtkilliga personer; i-spetsen för hvilka stå fältnarskalken grefve Stedingk och presidenten Tiell. Innerligt täckt är stycket Till fru Lavinia y— vid dess lilla dotters graf. Det utgör det ista i hela boken, och på ett :angenämare sätt unde skalden aldrig taga afsked af sina läsare. OEI T