Aftonbladet – 23 februari 1844, sida 3

FET Me LITTERATUR. Valda Skaldeförsök af G. G. Ingelman. Stock holm, hos W. F. Dalman 1843; 279 sid. 8:0, å 4 Rdr 24 sk. b:ko h. ex. för köpare (4: 16 för subskribenter). I en tid, då allmänheten uppvaktas med så många poemsamlingar, förskrifvande sig från hvad somlige skämtsamt, ehuru icke alltid rättvist, bruka kalla det unga Sverige, det yngsta Sverige, det ofödda Sverigen, medför det i sanning nyhetens behag att få ögat på en titel, som utvisar en gammal skald. Hr Ingelman är en sådan; hans ärofullt bekanta namn tillhör kretsen af de äldre, utan att vara bland de föråldrade, än mindre bland-de: mot lifvet, ungdomen och tiden fiendtliga. För hans talrika vänner måste det således utgöra ett nöje, att se hans skaldestycken samlade på ett ställe. De bestå för det mesta i lyriska utgjutelser vid så kallade serskilda tillfällen; poeterna äro således i den meningen Tillfällighetsstycken. Men alla dessa utgjutelser bära den omisskänliga pregeln af att vara sanna, upp riktiga, verkliga uttryck af ett känslofullt bjerta, en ren själ, som klädt sina tankar i sköna former, harmoniska ljud. -Mansröner ej obehaget att mötas af smickrets svulstiga kram, eller en uppstyltad känslas skrufvade, anspråksfulla, kalla versmakeri. Man gör hekantskap med en ande, visserligen då och då melankolisk, men icke derföre dufven, handfallen, bedröflig, nattstånden. Melankolien är för Hr Ingelman snarare blott en skön afton; en lår glänser på kinden vid den sjunkande solens afsked; men skalden är derföre icke fiendtlig mot dagens och glädjens högre gudamakter. Samlingen börjar med tvenne större poemer, Gustaf H Adolf och Årets tider belönade af Svenska Akademien år 4836. En sång öfver Konung Carl X Gustaf, som först varit ämnad att förenas med den öfver Gustaf Adolf, anföres dock nu serskildt;.. och derefter är det, som de smärre, men icke derföre mindre vackra styckena följa. Dessa utmärka sig alla för ett rent, flärdfritt språk, en i allmänbet väl vårdad rythm. Några sticka till och med af från det vanliga, genom att gifva läsaren taflor från utländska folk. . Således träffar man sidan 54 en Madagaskarisk sång mellan sesraren Ampanani och bans sköna fånge MWainah, åt hvilken den förre ädelmodigt skänker friheten, sedan hon förklarat, att hon tillhörde en annan älskare. I denna dialog är dock tonen helt och håltet europeiskt hållen. Sedan kommer en Madagaskarisk sång till, rörande det goda väsendet Sanhar, och det onda, Niang, af hvilka den sednare skördar de flesta bönerna från jordens olyckliga, betryckta slägten. Snart öfvergår likväl skalden till ämnen, som legat hans fantasi närmare; och vi vilja, för att göra den läsare, som händelsevis icke redan skulle känaa Hr Ingelman, bekant med hans mjuka, vackra diktion, följande lilla intagande. målning på Modershjertat: Gud ifrån sin dolda himmel, Genom tusen verldars hvimmel, Ville ock i stoftet se Bilden af sitt anlete. Som häns sol, der h Uti källans våg sig pg seglar, Så i modersbjertat mild, Fann han först sin rätta bild. Älska utan att belönas, Älska än, och törnekrönas; Så på jorden himlen bor Uti hjertat af en mor. Rättvist vägande, som lagen, Med ett öga skarpt, som dagen, Fadren obeveklig ser Uppå sonens felsteg ner. Modren mild, som en försonin Gråiande om dess förskoning Ber; blott evangelium I dess hulda bröst får rum. Och om på dess milda panna Något moln en gåog ses stanna, År, som sommarns natt, det kort, Smälter snart i tårar bort.