Aftonbladet – 23 februari 1844, sida 2

Väl ser man författaren (s. 21—28) påstå, att skolan företrädesvis bör drifva sådane läroämnen, som på själskrafternas utbildning ega den mäktigaste inflytelsen, samt vältaligt och öfvertygande bevisa, att epråkstudier i allmänhet, och de klassiska i synnerhet, i detta hänseende, eller såsom bildningsmedel, böra sättas i främsta rummet; men detta hindrar honom likväl icke, att försvara och prisa de gamla läroverken, ehuru både hah Jen på ett annat ställe (s. 75), med gifvit, att de klassiska språken i dessa läroverk ofta inläras mera i minnet med en stel mekanisk formårlism, än på ett sådant sätt, att de befordra sann sjenverksamhet och själsbildning, till följe deraf, a:t den rätta methoden för deras meddelande icke blifvit uppfattad och använd, och äfven resultaterna i studentexamen tillfyllest ådagalägga, att nämnde läroverk icke drifva språkstudierna, icke en gång de klassiska, med den fart och framgång, som nya elementarskolan, hvilken också, åtminstone i det nedersta bildningsstadiet, egnar flere timmar i veckan, — nemligen 12 — åt latinet, än norska lär? a S vverkskommisslonens, al författaren lo!ordade, förslag deråt består (3. 84). Särdeles betänkliga förefalla förfastaren de medel. som i nya elementarskolan användas till skoltuktens upprätthållaude. Desse äro, enligt de underrättelser ins. irhemtat, följande: Vid årets början erhåller hvarje lärjunge en så kallad anmärkningsbok, innehållande ett blad för hvarje månad, uppdeladt i flere kolumner med särskilda rubriker, och en rad för hvarje dag. När en gosse på något sätt förgått sig, framkallar läraren honom genast, undersöker förhållandet, gör gossen uppmärksam på det oriktiga i hans uppförande och sedan efter sig företesnde omständigheter antingen meddelar honom tillgift för den gången, eller inför i hans anmärkningsbok i vederbörlig kolumn något af de olika tecken, med hvilka olika grader af förseelse utmärkas. Anmärkningsböckerna förvaras i skolan under veckan, men hvarje lördag hemtager gossen sin bok, för att uppvisa den för sin målsman, hvilken, till bevis att detta skett, inskrifver sitt namn på den raden, som svarar mot söndagen. Hvarje måndagsmorgon medhafves boken åter till skolan och öfverlemnas åt klassens ordningsman. En gång iveckan sammanträda lärarne, för att granska alla anmärkningsböckerna. Om någon lärjunge då befinnes hafva ådragit sig allt för många anmärkningar under den sistförflutna veckan, erhåller han en enskild varning; låter han icke deraf rätta sig; så varnas ban nästa gång offentligen inför hela skolan; och om han ändå fortfar att åsamka sig många anmärkningar, så nedflyttas han i strykklassen, såsom det heter, eller förklaras vara i belägenhet att för hvarje förnyad förseelse af svårare art kunna få stryk. -Om en sådan sedermera förgår sig, anställes med honom, på samma sätt som vanligt, förhör, och läraren kan antingen låta honom slippa anmärkning för den gången, eller gifva honom en af lindrigare eller svårare betydelse. Endast i sistnämnde fail åtföljes anmärkningen af kroppslig aga, hvilken likväl icke genast meddelas, utan först efter lektionens slut, men af samma. lärare, som gifvit anmärkningen, i ett särskildt rum, medan de öfriga lärjungarne stå uppställda i skolsalen. Efter en veckas förlopp kan ynglingen åter blifva uppflyttad ur strykklassen, om hän under denna tid icke ådragit sig någon anmärkning. Sällan befinna sig flere än ett par eller tre i strykklassen på samma gång, och ofta ingen. Detta sätt att upprätthålla och befrämja ordning, flit och sedlighet inom skolan, har visat sig särdeles ändamålsenligt och verksamt. Ynglingen vänjes att både inse och erkänna, när han felat, och bildas under ouppbörlig inverkan af den ordningsoch sedlighetsanda, som berrskar i skolan, och genom den jemna, lugna behandlingen af ständigt samma lärare, så småningom till ett moraliskt väsende, hos hvilket det blir en vana att handla rätt af kärlek till det goda. Detta bevisas bäst deraf, att det egentligen är de nykomne, således de, på hvilka skolan ännu icke hunnit utöfva sitt bildande inflytande, som ådragö sig anmärkningar, och att mer än en yngling, som icträdt i skolan med mindre goda fallenbeter, genom en sådan skoltukts mäktiga och välgörande inverkan blifvit förädlad och stadgad i det goda. Den gemenskap, i hvilken skolan trädt med föräldrahuset, derigenom att anmärkningsböckerna en gång i veckan uppvisas för föräldrarne, är äfven af vigt. Desse få derigenom tillfälle att gifva akt på barnens uppförände icke blott hemma, utan äfven i skolan, och man har anmärkt, att sorgenhos ynglingen öfver en ådragen anmärkning är större i samma mån, som hans föräldrar uppfylla detta sitt åliggande med större sorgfällighet. Anonu en annan fördel har denna method, den nemligen, att läraren aldrig kan komma att förgå sig, eller straffa af öfverilning och i hetta. Det är denna method, som på det högsta ogillas af författareo. Han anser, att läraren icke har någon makt att lämpa straffet efter förbrytelsens art och de mångfalldiga omständigheter, som dervid kunna inverka på hans omdöme, icke heller kan göra afseende på barnets sionelag och derefter lämpa straffet (s. 46), samt att juridiska former äro satta i stället för moraliska krafter (s. 48). På en djupare kännedom deremot af menniskobjertats beskaffenhet och behof stödjer. sig den method, som i de gamla skolorna användas (s. 44), der behandlingen är i högsta grad ojemn, helt och hållet godtycklig och beroende af lärarnes olika lynnen. I den ena klassen, der läraren är from och säflig, kan ynglingen blifva behandlad med en ytterlig flathet; i den andra, der läraren är argsint och häftig, med ytterlig stränghet, I den förra kan han begå hvilket sjelfsvåld som heldst, utan att få tillrältavisning eller näpst; i den sednare kan han icke förgå sig det minsta, utan att läraren i vredesmod flyger honom i lufven, eller rusar på honom med karbasen. Detta anser författaren för ett säkert medel att väcka och lifva kärleken till det goda. Slutet följer.) STOCKHOLM den 23 Febr. NL Llldas Iäasae I NresseN. Saknas änn