Aftonbladet – 23 februari 1844, sida 1

— — ————--—— — ———— 7 : ??2 ? -2x hvartatinat, som om satan sjelf farit in i de gamla rustningarna och hetsade dem vansianigt emot hvarandra. — Nu var allt stilla. — Spektaklet var förut tätt öfver mig, som vi!le hvalfvet störta in öfver mig och min bädd. — Nu kom det nerifrån. En röst började sakta och ihåligt, se-. dan allt högre och högre, vildare, gällare: Vid stormens tjut, Vid nattens brus; Jag öfverger mitt griftehus, Af oro jagad, och rusar ut. Ve vandraren! på nattlig stig Jag honom hinner. Hvart lefvand väsen räds för mig, Af fasa brinner. Och nu skreko vakterna: Gud skydda oss! en andel en andelv — eSkrämseln har sin instinkt. Huru jag kom ur sängen, ur kamms3rn, utför trapporne, ur borgen öfver stegen, det vet jag ej. Darrande stodo mina tio man omkring mig. De hade bortkastat sina vapen, men de hade dock kläderna på sig, Jag stod der barfota i den invigda kåpan. Kanhända skyddar den för ondt spökeri, men ej mot en skarp naltblåst. I slottsportarna syntes troll packan, omgifven al en ljus sky; hon sväfvade öfver spången för att förfölja oss Här glömde sig Udo, — Hon är en engellnropade han; ett väsende från en högre verld;hon kan hänrycka, förskräcka, huru hon vill. Hvad går åt dig?, frågade herr Simon, förundrad. ; Blygs!, fortfor Udo i exstas. En qvinna bar besegrat dig, med sina tänder har hon sårat dig, med sitt snille slagit dig på flykten.