Aftonbladet – 22 februari 1844, sida 2

rr id endast fastlagsmat, biktade och lät välsigna och inviga mig. Abbot Berohard lånade mig ock.å en Dominikanerbabit, hvilken en fet syndare uf min statur (det oaktadt måste jag likväl sprätta upp sömmarna) hade medfört från Palestina och skänkt åt klostret; i den skulle jag vara hård mot allt djefvulstyg och häxspektakel. — Äfven sin Subprior, den lärda doktor theologiz, Gernutus, en skicklig och i alla hemliga veltenskaper välförfaren djefvulsutdrifvare, gaf han mig till följeslagare, och väl till mods bestego vi våra mulåsnor. — Klostren :emottogo oss öfver all beskrining gästfritt, och min mage och min flintskalle förlänade mig ett ärevördigt presterligt utseende, men min gång och min röst ville icke passa till kåpan och ännu mindre de svordomar, som då och då undföl!o mig, när jag måste af säga mig alla vanliga beqvämligheter. För öfverherrarne i klostren behöfde jag icke piålägga mig något tvång. De veta att lefva. Men för munkarne och de verldsliga bröderne, hvilka sågo mig resa i. sällskap med subpriorn från ett stort dominikanerkloster, måste något förebäras. Det hette, att jag var en försäm bof, på hvilken helgonen gjort ett under, så alt på en enda natt alla håren föllo af från hans hufvud och han dera! bekom ett slags tonsur. Fördenskull ville jag blifva musk, men förut besöka åtskilliga vallfartsorter. Min lärda reskamrat understödde på allt sätt och vis detta fromma bedrägeri; för undrets skull höll man till godo med min flintskalle och bevisade den förnäma bofvenx all upptänklig ära. De första säkrå spåren funno vi i bergsbyarne omkring Todtenstein. Här gällde det att vara försigtig! Herdar och bönder dyrkade och väl