Aftonbladet – 22 februari 1844, sida 2

Hr Simon skakade på hufvudet, derefter fort. for ban: ,Alltså, vänl sade prinsessan åt mig när det icke afskyvärdt, att denna häxan låter ta. la så mycket om sig, utan att någon riddare vå, gar taga henne till fånga och ölverlemna henant åt mig? pTjusande prinsessa! Ni behöfver blott yttr: denna önskan, och en hvar skall vara redo der till. Välan! ropade Isalda, du, skall fån; henne. Jag? ropade jag förskräckt. Du och ingen annan. Du är den slugaste al alla min riddare, da ensam kan fullgöra det. pHvad jag än invände deremot, var förgäfves Min tjusande lilla prinsessa har det egna felet att då hon engång kommit på ett infall, så ka intet i verlden förmå henne att afstå derifrån Ännu samma dag talade hon med konungen sil fader. Och jag blef kallad; kungen var öfver måttan nådig, Hon berömde. min trohet, förmod ligen hade min hulda prinsessa funnit för god att låtsa, som hela anslaget bade runnit upp mitt hufvud. En motsägelse hade kunnat be röfva mig hennes ynnest. Jag mottog sålede kungens nådiga yliranden, som hade jag förtjen dem. Och tvenne omständigheter inskärpte ha mig synnerligen: att undvika allt uppseende, oc att på allt möjligt vis bjuda till att få häxa lefvande. — På Todtenstein ligga ännu viss skrifter och skatter, dem Gref Eberhard i årats förgäfves hade sökt. — Pinbinken skulle måhär da vara en bättre slagruta. — Så tänkte ja Men detta blifver oss emellan. Udo vände bort sitt ansigte. För att förbereda mig till min vandring, or hvars vigt jag var ötvertygad, åt jag i tre daga