Aftonbladet – 21 februari 1844, sida 3

TÅ RS oo 2 EM MET ROSES US TTBME fr nee USSR OS Iren i Biet hade önskat: någon förbättring i kommiTnistrarnes lönevilkor, sådana de bestämmas i 4684 lårs Kongl. förordning, utan tvertom nedsättning, (den Kotg!. förordningen bestämmer 4 kappar. biskopens I motion talar om 3 kappar af de mindre hemmansdelarne), hvaraf det synes, som motionären aldrig haft den ringaste tanke på att försätta pastors och komministers löneförmåner i ett någorlunda rättvist förJ hållande till hvarandra. Det är klockaren och komministern, Hr biskopen behagat jemföra. Oaktadt detta riksåagsdokument således, vågar jag lännu en gång inför hela svenska folket yttra: på de arme komministrarne har ingen tänkt med billighet och rättvisa, så vida man vill rätt förstå den mening som ligger under detta med indignation ansedda uttryck, den nemligen: försökt att förbättra och med pastor jemka lönen. Det andra felet är, att motioI nen icke afser rättvisa och billighet för de aflöningsskyldige. Herr biskopen vill ånyo upplifva till åtlydnad en Kongl. förordning, i hvilken allmogen sjelf upptäckt felet, att ej vara rättvis och hvilket derföre förorsakat rubbning i det aflöningssätt nämnde förordning föreskrifver. Af detta hade man bordt lära, att denna förordning ej mer är tillämplig. Men ändå vill man för Kongl. Maj:t anmäla den till förnyelse! Hvilken anda uppenbarar sig icke äfven här, att konservera allt gammalt, öm ock bristernve ligga så öppne, att den enfadigaste bonde ser dem! Eller är det rätt, att den, som å ep mindre hemmansdel skördar 40 tuonor, skall till presten betala lika mycket med den, som å en större skördar 49 tunnor? Skulle insändaren i Biet sjelf, om han vore egare af !,; aller !3, hemman, vilja ingå på detta, utan atttycka illa vara? Skulle man icke, om man så ville, i denna motion kupnpa upptäcka ännu en rigtning åt den bana, der man vill förtrycka de små. Möjligen har ock detta ingått i motiverna för denna motions förkastande af Riksens Ständer. Hvad vilja då komministrarne? De vilja ha ett någorlunda tillräckligt bröd för sig, sina makar och sina barn. De vilja försättas i en ställning i lifvet, som är någorlunda enlig med tidens anda och fordringar. De vilja komma i tillfälle, att åtminstone en gång hvart tredje år, utsn ny skuldsättning, förskaffa sig en för Guds hus anständig klädnad. De vilja se sig i tillfälle, att någon gång på året förse sitt så obetydliga bibliotek med en ny utkommande bok, för att ej sjunka tillbaka i okunnighet. Och ha de icke rätt att fordra detta? Äro vi nödvändige för kyrkan, så hafve vi härpå billiga anspråk, utan att dragas ifrån vår egentliga verksamhet till dagakarlsarbetet, under hvilket vi gå den stora fara till möte, att bli liknöjde för värt kall. Och äro vi icke nödvändige, så må dessa platser alltför gerna med tiden indragas. Men vi förutsände till den jordbrukande delen af Svenska folket vår uppriktiga bekännelse, att vi icke, hvarken med biskop Thyselius eller insändaren i Syenska Biet, beskylle eder för brist på rättskäns!a eller oegennylla, samt att det icke ligger i våra önskningar, att af eder begära någon tillökniog, ty vi vete alltför väl och bättre än många andra, att jordbrukaren ej tål någon förökning i beskattningen; hans bördor äro nog tunga ändä; vi önske bjertiligt, att han må kunna draga dem utan att gifvas uppi vägen. För hvad jordbrukaren årligt betalar presterskapet, har han redan billiga anspråk på själavård för sig och sina barn; men fördelningen presterne emellan är. på en gång orättvis och obillig. Nu förstår en hvar hvarthän vi vilje. Vi äro öfvertygade, att herrar kyrkoherdar ej skola misstycka detta förslag, enär det icke är eller kan blifva fråga om ett enda öres minskning i de närvarandes rätt. Men för mycket vorei sanning, att begära det de sjelfve skulle framställa ett dylixt jemkningsförslag. Icke derföre sagdt, att ju icke herrar kyrkoherdar skulle med välvilja omfatta detsamma, när det på rättsenliga och billiga grunder af komministrarne, hvilkas rätt och väl det gäller, till Rikets Ständers bebjertande framlägges. Man vill måhända bärleda dessa tillämnade försök från egennytta, och vi medgifve det endels; men vi påstå likväl, att den är af den ädlare sorten, ja rent kristlig. Kan insändaren i Biet bestrida detta emot den af Kristi apostlar, som sade: arbetaren är sin lön värd. Men vi påstå ock, att det är icke blott egen nytta vi söke, utan äfven det allmännas, det vill här säga i första rummet kyrkans. Huru detta jämväl härunder inbegripes, är tydligt för hvar och en, som Bågot fästat sin uppmärksamhet dervid, huru den prestman, som af behofvet nödgas slå sig ut på binäringar, ehuru lofliga, prestembetet likväl mindre värdiga, förlorar sina åhörares aktning, emedan de finna sin själasörjare invecklad i förhållanden, i hvilka det är det fromma och religiösa sinnet till och med en anstöt att se honom, och han har upphört att verka för Guds rike såsom förr; och huru en annan, om af behofvet nedtynges och förtryckes, förlorar all håg och Just, blir liknöjd för sig sjelf och andra, och söker till slut sin tröst — hvar! mången har gjort det —i bränvinsglaset, och han är förlorad för sig sjelf, kyrtan och samhället. Vördade embetsbröder! må ock vi blifva varma delagare i de bemödanden för enskildt och allmänt väl, vartill vår tid rastlöst sträfvar! . ij Må det bsväget ursäktas, att det kommit att dröja lågot för länge med dessa uppsatser! Orsaken dertill r den, att, sedan jag ryktesvis fick veta, att den der illa artikeln ansetts förtjeva ett svar, och fått det af 0 Ios. i Svenska Biet, jag alltsedan haft ett grufligt )esvär, för att kunna spana ut någon, som höll denna idniog. Då den öfverallt i orten saknas, nödgades ag slutligen skicka bud till närmaste stad, belägen 4 nil härifrån ; svårighet mötte äfven här, men slutligen yckades det. Vid den af ins. i Biet meddelade slutliga varningen år jag blott erinra: att Vi icke förtrösta på någon renniska, utan på Honom, som sade; Det ojemnt är tall jemnas; anser mig ej heller böra uteblifva med tt par varningsord för ins:s räkning: det första, att Idrig mer så der något öfvermodigt, trotsigt eller förstande, påkallad eller opåkallad, framstå med doumenter, som antingen bevisa ingenting i sak eller iotsatsen af hvad han vill ha sagdt; det andra, att drig mer upphäfva sig till domare öfver motiverna Il nästans gerningar och bandlingar, väl vetande, att eröfver dömer en högre auktoritet än han. pm Författaren till den ur Skara s 5 tidning af Aftonbladet reproduge cerade artikeln angående komminictfrarnece lan os