Aftonbladet – 21 februari 1844, sida 2

föll för fremmande makter. — Hvad åter svenska historien från de citerade tiderna angår, så vet hvar och en, att den stora svagheten här i lan—det under denna period hufvudsakligen förskref sig från representationens beskaffenhet, sådan den då var och ännu är, dels att inom sig sluta så många bestickliga elementer, d. v. e. personer som icke på grund af bepröfvad karskter och känd skicklighet, samt således icke till fö!je af folkets val, egde en röst på riksdagen, utan innehade säte och stämma, antingen på grund af yttre, med karakteren sjelf uti intet nödvändigt sammanhang: stående egenskaper (privilegier at börd 0. s. v.), dels att vara representanter för ståndsintressen. Det är just af en sådan representationens sammansättning, Ryssland, äfvensom till en deläfven andra makter (Frankrike, England) begagnade: sig, för att fastknyta Sverige vid sina intressen. Det är således klart, att Biet just genom sin egen satts, om den antages, inlagt det vigtigaste argument emot den nuvarande representationen och erinrat om historiens vittnesbörd öfver dess vådlighet för statens sjelfbestånd i kritiska ögonblick: och att i samma mån man motarbetar en förenkling och reform af represcatationens grundval, i samma mån man vill försvara ståndssplitets och den inre enarkiens bibehållande, sådana de hittills visat sig, och än mera hotande framträdde genom adelns och biskopspartiets revofutionira beslut vid sista riksdag; i samma mån arbetar man ock Sverige in i nätet af en allt mäktigare inflytelse af den utländska makt, som det kan iyckas att vinna makten och hofvet till fördel för sina intressen. Det rättstillstånd, för hvars fullkomnande oppositionspressen arbetar, egnar sig således lika mycket att tjena till svenska fosterjorjordens sjelfständighet emot Ryssland, som emot alla inre försök af ett anti-svenskt system att lägga nationen i politiska och intellektuella bojor. Hvad Biet i sin öfversigt yttrar derom; att Ryssland varit egentliga tillställaren af Grekiska revolutionen, är redan på förhand vederlagdt, och att Ryssland skulle önska enkammarsystemetsinförande, är ett så absurdt och klumpigt föregifvande, att troligen endast Biet skulle våga sig fram dermed. Det är väl endast en just för sin sanningskärlek så ryktbar vorden redaktion som Biet, hvilken, medan den sjelf är en organ för de Ryska ideerna i politiska frågor, kan föregifva, att Ryssland skulle vilja gynra de fria och konstitutionella idernas utveckling eller kämpa för utbredandet af en sådan representation som t. ex. den Norrska, der enkammarsystemet äfven är rådande.