Aftonbladet – 21 februari 1844, sida 2

ocu scdaermera ej KunnBat ujelpa sig. S— AA REVY AF TIDNINGARNA. Det var klart, att Sv. Biet icke skulle kunna underlåta, att åtminstone med några rader tillkännagifva sin grämelse öfver, att Aftonbladet kommit att vidröra en af det aristokratiska systemets sjukaste sidor: den Ryska politiken. Men den sak, hvarom Aftonbladet talat, svänger Biet behändigt undan, för att i stället utbreda sig öfver någonting annat, som Aftonbladet icke afhandlat. Sv. Biet låter nemligen sina läsare veta, att Ryssland, när det slår sig på ppolitiska operationer med utländska makter, heist sina gran nar, alltid vändt sin verksamhet till att stegra folkviljans inflytande till den högsta möjliga grad, för att under nupplösning, partisirider och anarki-symplomer) nalkas sitt mål. Att en utländsk makts politik skall söka få fiska i grumligt vatten och göra sig till godo allt hvad den kan af den förvirring, hvaruti en nabostat kan råka, derom var icke:frågan. Men Biet har icke observerat huru det just härigenom snärjt sig sjelf på ett ganska bekymrande sätt. Hufvudfrågan bestod uti hvilket element inom sjelfva den möjligen hotade staten är orsaken till den supponerade förvirringen. Sv. Biet ser denna orsak naturligtv:s i den stegrade folkvijan, hvaraf intet annat kan följa än upplösning, partistrider och anarkin Aftonbladet har deremot aldrig talat om någon laglös eller anarkisk folkvilja, utan om sjelfva samhällets framskridande till ett fullkomligare rättstillstånd, om de redan varande lsgarnes verkliga efterlefnad (i strid mot ett Kamarillasystem, som ifrån dessa lagar gör oupphörliga undantag till sina klienters eller sina älsklingsplaners befrämjande), samt om nödiga förbättringar i dessa lagar (likväl alltid med åtiydnad af dem, så länge äfven en till omvandling föreslagen lag existerar), för att införa en mera till alla menniskor sträckt reform af institutionerna i humanitetens anda. Nu är det i sjelfva verket högst märkvärdigt, att så fort man talar ur denna ton, så fort man fordrar rättstilistånd i lagarne och dessas oväldiga tillämpning på aila förhållanden och för alla menniskor, då är bikotteriet genast färdigt att ropa på anarki, upplösning och laglöshet. Det är följaktligen en gång för alla gilvet, att Biets bolagsmän med sin laglighet icke mena annat, än hvad ur sjelfva lagarnes synpunkt utgör olaglighet och laglöshet, d. v. s. en ojemn eller falsk tilllämpning af lagarne: deras tystnad och förbigående så :ort frågan är om föremål (personer eller saker), som skola favoriseras,, men deras skärpta användning, i motsatt fall. Hvad som i sjeljva verket är rätt, heter således på Biets språk anarki. Det är godt, att vid sina tillfällen få återkomma till detta axiom, då frågan är om att sanningsenligt. bedöma bikretsarnes ställning till det öfriga och egentliga samhället. Hvad nu beträffar orsaken till en möjligen uppkommande inre politisk förvirring, hvaraf en granne skulle kunna draga fördel, så ligger den just uti dessa nyssnämnda bikretsars och hela kamarilla-systemets envisa sträfvande emot samfundets rättstillstånd samt en allmännare spridd taglighet inom staten. Uppkomma någongång anarki och upplösning, så är det derföre, att dessa egoistiska kretsar icke vilja lämpa sig efter folkets rättmätiga kraf, nationens sanna önskningar, lagarnes och upplysningens gemensamma fordran. Om sedan en olycka skulle hända genom någon utländsk. makts inblandning i vårt sålunda förvirrade samhälle, så är skulden hos dessa kretsar, bos detta system, som hellre satte allt på spel, än de ville gifva en hårsmån vika i sina jördomar. i Biet har till sin oiycka eiterat historien från Polen, från svenska ante-gustavianska perioden och till och med från det nya grekiska konungariket. Om Biets bolag läser litet djupare i sia polska historia, så skall det upptäcka, att Polen föll just emedan dess adel och primater ensamme ville utgöra hela nationen. Det egentliga folket, nationen i stort, fick aldrig i Polen någon röst. Adeln var allt::dess millioner lifegne skulle blott följa adeln i dess :beslut och handlingar. Dessutom bör det väl ihågkommas, huru föga begreppen om jus publicum och statsorganismerna voro utvecklade den tiden. Ingen skulle numera någonstädes sätta i fråga att införa ett liberum veto, eller rättighet för hvarje ledamot i en församling, att tillintetgöra eller förbjuda verkställigheten af de öfriges beslut: ett förhållande, hvilket ensamt var en af hufvudorsakerna, hvarföre Polen