Aftonbladet – 20 februari 1844, sida 3

vitriolo!ja. Dervid hade hon väl icke ännu fullt stadgadt uppsåt att barnet dermed förgöra, men hos henne uppstod likväl den tankan, att detta slags olja, hvars frätande egenskap hon under sin tjenstetid, vid densammas användande till rengöring af messing, varit i tillfälle att erfara, kunde till barnets dödande begagnas, hvarvid bon jemväl tog i beräkning, att då oljan, tvärtemot hvad hon sedermera funnit, skulle, efter hennes förmodan, långsamt verkande medföra döden, bon derigenom kunde lyckas fördölja det grofva brott, hvarmed hennes tankar då umgicks. Måndegen d. 44 September, sedan drängen Söderberg tidigt på morgonen och hans hustru omkring kiockan 412 middagstiden begifvit sig bort, och Sara blifvit ensam hemma med sitt och Söderbergs minderåriga barn, stadgade sig till beslut Saras förut väckta men återhållna tanka, att barnet afdagataga, det bon då ansåg lämpligast kunna verkställas under värdfolkets bortavaro. Alltifrån det Sara inköpt vitriololjan, hade hon burit den dermed fyllda flaskan uti en ficka å den klädning eller rock, som hon haft på sig. Hon framtager flaskan; uti en thesked, som händelsevis finnes liggande på en i rummet befintlig byrå, gjuter hon några droppar olja, bon tager det nakna barnet i famnen, och hållande det med ena banden orn lifvet, häller hon med den andra ur den fyllda theskeden olja uti barnets mun, som af sig sjelf öppnas. Genast hvitna alia munnens delar innantill, en hvit fradga rinner derur, hvarvid barnet uppgifver förfärliga rop, som under en hel timma oafbrutet fortfara... För att söka från sig afleda alla misstankar om barnets afdagatagande, skyndar Sara. straxt efter det hon hällt oljan i barnets mun och innan Söderberg eller hans hustru återkommit, att i en vrå på den utanföre rummet belägna vinden undangömma flaskan, och att lägga theskeden tillbaka på sitt ställe, sedan den först blivit af henne väl aftorkad. oDå hustru Söderberg efter en half timmas bortavaro återkom, sprang Sara emot henne och ropade att barnet fått slag. Hustru Söderberg, som fann barnet emot vanan oroligt, framgick till sängen, deri Sara då lagt detsamma, samt utropade: Nog bar jag sett många få slag, men aldrig har jag sett något sådant förut! Hvad i Jesu namn har du gjort barnet?, derå Sara gef till svar, att hon gjort alldeles intet, men att flickan låg sådan der eländig då hon skrek tillb. På hustru Söderbergs föreställning, det barnet, som de föregående dagarna varit snällt och friskt, omöjligen utan någon anledning kunnat på den korta stunden af en halftimma, hvarunder hustru Söderberg varit borta, blifva till den ytterliga grad sjukt som det nu visade sig, uppgaf Sara sedan, att hon för ati stilla barnets plågor, dem hon ansett bafva härrört från barnsjukdomen ,torsken, låtit det förtära något bränvin, det hon tagit ur en hustru Söderberg tillhörig, i rummet befintlig butelj. Sara satte sig emot förslaget att efterskicka en läkare. På budskickning af drängen Söderberg, som omkring kl. 6 e. m. hemkom, infann sig herr medicinalrådet och riddaren Pontin, och sedan han undersökt barnets tillstånd, samt till Sara framställt fråga om hon gifvit barnet Hoffmans droppar i myckenhet eller något annat starkt medikament, dertill Sara alldeles nekat, föreskref herr mådicinalrådet droppar till både utvärtes och invärtes begågnande, men oaktadt användandet af de föreskrifna läkemedlen, Tortfor barnet ända inpå natten att skrika och genom ryckningar i armar och öfrige delar af kroppen tillkännagifva, att det utstod häftiga plågor, till:dess det omkring klockan half ett på natten afled. ; DA grät Sara, och beklagåde sig öfver sitt barns död, men hvarvid hon äfven utropade: det var ändock lyekligt att det dött ifrån ailt elände i denna verlden!,. Det är intygadt, att Sara visat sitt barn under dess lifstid all möjlig moderlig omvårdnad och kärlek. Sara Blomqvist blef dömd att för sitt grofva brott, sig till straff och andratill varning, mista lifvet genom halshuggning. Svea hofrätt har fastställt kämnersrättens utslag. I kämnersrättens protokoll förekomraer på ett ställe gen anmärkningen, att den brottsliga aflade sin bekännelse utan att dervid visa någon särdeles ånger eller sinnesrörelse; och på ett annat ställe heter det: Tillfrågad rörande sitt inre tilstånd, eller de tankar och känslor, som eftersinnandet af hennes svåra brott hos henne kunde väcka, svarade Sara, med tårar i nÖgonen, att hou numera tyckte sig hafva gjort mycket illa och ångrade sin missgerning; men sättet, på hvilket svaret gafs, syntes förråda en ovanlig käaslolöshet. Den olyckliga! Hvem kan veta, hvad som föregick hennes hjerta? j hemsslanntovtmnnnnnmissrst ur ÖL