Aftonbladet – 19 februari 1844, sida 2

väl beväpnade, ehuru deras gevär voro af alla möjliga kalibrar, och sällsamt klädde, hvilka voro uppställde i slagtordning och exercerades af en man till bäst. Vi stadnade och betraktade dem en stund, En af våra hundar. skrämd af den sällsamma anblicken, började tjuta. Ryttaren vände sig om, varseblef oss och red emot Öss i galopp. Skulle ni icke vara markisen de Bologne? frågade han med artig ton och i det han höfligt lyftade på batten. På mitt jakande svar, fortfor han: Jag vet, att ni är en af de bästa officerarne i kungliga armeen. Ni skulle mycket förbinda mig, om ni ville låta mina bussar något litet manövrera för er, jag har nästan glömt den saken, och de der krabaterna vilja inte höra mig,. — Med hvem har jag äran att tala? frågade jag. Jag är alla tullsnokars skräck), svarade han, mitt namn är Mandrin. — Åhb, är ni den ryktbare Mandrin? jag skall skatta mig lycklig, om jag kan. vara er till någon tjenst, sade jag, lemnade mina saker under min betjents uppsigt, trädde framför fronten och lät: hans spetsbofvar en god halftimma manövrera. Derefter skiljdes vi som de bästa vänner. Följande dagen ankommo från obekant hand tvenne paketer, ett tungt till mig sjelf och ett lätt till min fru. Det första innehöll tolf skålpund utmärkt god insmuglad tobak, det andra en präktig engelsk shawl. På detta sätt betygade bonom smugglare-chefen Mandrin sin tacksamhet. — Ert MissFostER. Engelska tidningen Morning Chronicle omtalar följande: En 38 års gammal hustru, gift med en 80:årig man och boende vid Dukestreet, i östra delen af London, nedkom den 49 Januari med ett flickebarn, hvilket egde ett ben och tre armar. Der ena benet skulle ha sin plats. befinner sig en arm, för hvars fullkomliga välbildning det endast fattas två finger på handen. Flere utmärkte läkare hafva tagit i ögonsigte denna: märkvärdiga lek af naturen.