Aftonbladet – 19 februari 1844, sida 2

Öförgätliga! Jag tänker på dig evigt och nämn mig blott ditt namn. Hur heter min skönaste tanke ?, Jag har intet namn), suckade hon Jag är en förgäten qvinna; mina förfäders rykte och glans täcker grafven.n Du talar sällsamt oeh vill spela den afdöda. Jag vill tro dig, att du tillhör en högre verld. Dock äfven enzglarne hafva namn. Sannerligen! sannerligen! sade Blanka. För verlden är jag död oeh förgäten. Jag är bannlyst, kyrkan skall förbanna mig. Och en Jjusskygg vålnad, skola ruiner och öde murar och mina förfäders gralstenar vara min blifvande boning, — Lef väl och tänk på mig! Jag måste fly., Skall jag icke återse dig? utbrast Udo med lidelsefull häftighet. Der! ropade hon med en trånande bliek mot himmelen. Hon kastade klenoden till honom, sporrade sin häst och jagade derifrån. Som i en dröm skådade Udo efter henne. Han ville följa henne, dock hade han ingen vilja emot bennes. Ånnu en gång vände hon sig om, blickade leende mot honom och helsade med den täcka handen. Och ännu snabbare bortförde henne den pilsnabba springaren, de hvita kläderna, de gyldene lockarna fladdrade under slöjan, och det magiska rökelsekaret lemnade åter efter sit de hvita breda andespåren. För Udo ett hem. lighetsfullt själaband i all framtid. Läpgesedan var hon försvunnen, äfven den hvita töckenstrimman hade gått i fjerran. Udo blie kade ännu alljemt i dalen, med bröstet fullt a sorg och smärta. Men klenoden låg glindrande i gräset. oo .