Aftonbladet – 17 februari 1844, sida 3

JUL. UTE VERISMS UFPELVYES SEMI SORG. S— 2 RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. En handlöst kastad sten. En ung soldat, Marcus Andersson Fin var hans namn, uppstod, frisk och sund, tidigt på morgonen den 9 Juni sistl. år. Han ämnade den dagen, i sin trolofvädes sällskap, besöka Kinna marknad, för att derstädes köpa vigselring och psalmbok åt fästmön. Han spände hästen för kärran, de unga tu togo plats deri, klatsch! bar det af, raskt utåt landsvägen, under den vackra sommarmorgonen. Gladt och vänligt samtalade Marcus och hans flicka under resan; utan ledsamma äfventyr anlände de till marknadsplatsen. De hade ingen aning om huru olyckligt deras färd skulle slutas. Vid Kinna började förtretligheterna. Marcus Fin kom i gräl med några personer på marknaden, han blef öfverfallen med otidighet, samt sparkad, omkullskuffad och äfven sargad med knif. Detta allt var likväl småsaker emot hvad som sedan hände honom, och hvilket vi bär nedan vilja berätta. M På ett ställe, benämndt Kyrkobacka, i Öxnevalla socken, bodde en dräng, som hette Anders Nilsson. Pastors-embetet har emot honom haft att anmärka olydnad emot föräldrar, begifvenhet på dryckenskap, i förening med dåligt sällskap, som han begärligt sökt, jemte ett våldsamt lynne, då han var öfverlastad. I rusigt tillstånd begaf sig nämnde Anders Nilsson den 9 Jäni på aftonen till Sundholmens gästgifvaregård, i afsigt, efter hvad han uppgilvit, att der träffa sådana af sina bekanta, som besökt marknaden vid Kinna. Anders Nilssons mor hade, med kännedom om hans häftiga lynne, åtvarnat honom att ej besöka gästgifvaregården, fruktande att han kunde ställa sig illa ut. En liten gosse omtalte i Sundholmen , att soldater Fin varit i slagsmål på ofvanberörde marknad, hvarvid Anders Nilsson yttrade: han skall väl märkas, innan han kommer här förbiv. Straxt derefter kom Marcus Fin med sin fästmö framåkande till Sundholmen. Enligt Anders Nilssons berättelse, skulle han då hafva beskedligt tilltalat Fin med de orden: kommer du åkande, Marcus? hvarå denne svarat: ja, det gör jag,. På gästgifvaregården blef Fin af en bekant bjuden på en sup, och hans fästmö undfägnades med kaffe. Anders Nilsson var på samma gång inne på gästgifvaregården. Han satte sig då på en af de närvarandes knä, och svängde med sin piska, sägande: snart lägger jag tillb. Efter någon stund satte sig Marcus Fin och hans käresta i sitt åkdon och fortsatte hemresan. Fin var nykter och for stilla sin väg fram. Han hade icke hunnit långt, då Anders Nilsson upptog en sten från landsvägen, och begaf sig efter. På några alnars afstånd från kärran kastade Anders Nilsson stenen handlöst på Marcus ... Träffadt! Mercus afsvimmade genast: Kärran stjelpte. Först föll fästmön och derefter fästmannen till marken. Anders Nilsson återvände till gästgifvaregården, och frågade, helt trankilt och utan ringaste förlägenhet en af dem, som bevittnat uppträdgt: såg du det? Marcus Fin, hvars hufvud slaget träffat, blef af någon hjelpsam person beledsagad till byn Horred. Under vägen dit beklagade han sig öfver smärtan i hufvudet. Han föll snart derefter i yrsel, och afled kl. 10 påföljande afton. Läkaren sttesterade, att den å Fins: hufvud befanna skada var ovilkorligt dödande. Vid Marks häradsrätt företogs ransakning med Anders Nilsson, som dervid erkände, att han, vid ifrågavarande tillfälle, utan föregången ordvexling, med en sten, den han handlöst kastat, tilldelat Fin ett slag i hufvudet; och förklarade Anders Nilsson derjemte, att han vid tillfället, .då olyckan skedde, va-rit så rörd af starka drycker, att ban hvarken då kunde bedöma sin handling, eller efteråt ägt förmåga att närmare draga sig till minnes, hvad han i sitt druckna tillstånd sig företog. Han sade sig icke hafva hyst det ringaste hat till Marcus Fin. Det ena vittnet säger, att Anders Nilsson handlöst kastade stenen; det andra, att han icke kastade den bandlöst; ett vittne intygar, att Anders Nilsson vid tillfället var alldeles öfverlastad; och efter ett annat vittnes omdöme, var ban icke mera drucken, än att han väl visste hvad han gjorde,. Huru det härmed må förhålla sig, illa var det ändå i alla fall. Anders Nilsson syntes icke känna någon sann ånger öfver brottet. Han underkastade sig det ansvar, honom kunde ådömas. . . Den tilltalades föräldrar inlemnade till häradsrätten en skrift, af innehåll, att deras samveten frikz;ilade dem att hvarken med lära eller lefverne gifvit någon anledning till det af sonen begångna brott, emedan de både med Guds ord och allyarsamma förmaningar sökt att hålla honom ifrån den kringstrykande och stormande ungdomen, som ofta både Sönoch söckendagar samlar sig till fylleri och lekar, och andra syndiga företag. Så ömt och blödande deras bjerta vore för detta deras barn, hvarken ville de eller ansågo de sig böra undanbedja sonen lagens rättvisa dom, utan blott bedja Gud, att han ville begagna detta som medel till hans (Anders Nilssons) bjertas och lefvernes: förbättring, att han i evighet kunde undkomma den rättfärdige Gudens vredesdomar och helvetets eviga fängelse, och att andra hans likar kunde derigenom varrade vardan, Cc. Den ihjelslagnes moder och fästmö fordrade rättvisa, och straff åt den brottslige. Häradsrätten, hvars utslag af Götha hofrätt blifv:t faststäldt, dömde Anders Nilsson att genom halshuggning mista lifvet.