Aftonbladet – 17 februari 1844, sida 2

SEO Aven TEN rs DANSK LITTERATUR. Danmarks första skald Oehlenschläger har skrifvit en ny dram: Erik Glipping, som är gifven på kungliga teatern i Köpenhamn. Den synes ej bafva vunnit fullt så mycket Joford, som hans näst föregående: sorgespelet Dina. Vi anföre här något a en recension deröfver i tidningen Fedrelandet, som bifogat den reservation å recensentens sida, att om ock detta arbete icke kan anses helt och tållet värdigt den frejdade författarens sångmö, han det oaktadt icke upphör att vara en stor skald, och att man sålunda ganska väl kan erkänna honom, På samma gång som man förkastar Erik Glipping Det är, heter det, ingen period i Danmarks historia, som så ofta varit föremål för diktkonstens behandling, som de mörka, oroliga tider, hvilka aflöste Waldemarernes segerstrålande tidehvarf, och serdeles Christopher den förstes olycklige sons olyckliga regering; Samsge bade redan gjort utkast till en trage die: Marsk Stig,; sednare bar Boye skrifvit Erik den Syvende; Ingemann Erik Menveds barndomp, efter hvilken Bournonville komponerat sin ballett, och nu sist Oehlenschlägers: Erik Glipping,. Men huru rik på romantiskt stoff denna tidsålder än är, dels derföre att individualiteterna obehindradt kunna utveckla sig i det upplösta laglösa samfundet, under de utoch inländska strider, som konungamaktens Laocoons-kamp med den öfvermäktiga hierarkien och den uppvexande aristokratien framkallade, och dels derföre, att denna tidpunkts poetiska tendens blifvit bevarad i traditionen och folkvisorna, under det att dess historiska innehåll till större delen gått under, är Erik Glipping sjelf och hans tragiska ändalykt dock et föga fruktbart ämne för en tragedi, emedan han icke är en intressant karakter, en lika såväl i sina dygdei som sina laster cminent personlighet, utan cen svag