Aftonbladet – 17 februari 1844, sida 2

RY tor AA a del menniska, d. v. s. å orden. Hela handlingen rörer sig inom privatlifvets krets; den enda yttring af konungamakten, tvenne våldsverkares afstraffande, hvilka icke hafva med stycket att skaffa, föregår naturligtvis utom scenen, och sålunda egentligen alls icke. Då det politiska momentet således icke fått sin rätta plats i stycket, utan förblifvit stående utanför bandlingarnas gång, man kunde säga, såsom en del af hufvudpersonens kostym, så beböfves det måhända icke lägga märke till den anakronism, som författaren begår i det han låter Erik Glipping proklamera sig såsom borgareoch bondeståndens försvarare mot adel och presterskap, såsom en Christian den andre, medan den tidens konungamakt blott kämpade pro aris ct focis med de sistnämnde stånden. Deremot skola åtskilliga af bipersonerna vara ganska lyckligt tecknade; serdeles skall Jens Grand förråda mästarehanden. Författaren har i honom velat teckna en jesuit, och bilden framstår så träffande, gedigen och korrekt, att denna figur blifvit nästan den intressantaste i hela stycket, och de tvenne scener, hvaruti han uppträder, såsom episoder betraktade — ty med handlingarne hafva de intet att beställa — styckets glanspunkter. ROSE — En engelsk tidning gör följande skämt öfver den af engelska regeringen anställda processen emot OConnel och hans anhängare, bland hvilka Tom Stecle är en af de mest bekanta: Det ser ut, som om Tom Steele vore mycket angelägen att vinna martyrkronan; han pratade nyligen högljudt i det rum, der Queens-bench håller sina sessioner; kronoåklagaren sade till honom: Tag er till vara, m:r Steele, om ni icke upphör att föra väsen, så utstryker jag ert namn från listan på de anklagade. (Skratt.) Tom Steele fogade sig skyndsamt efter embetsmanners villja, i det han bockade sig för honom.