nyckfull och vällustig despot af aldra vanligaste slag; en individ således, hvars undergång icke kam röra åskådarne. Detta har Oehlenschläger också sjelf kännt och velat i dubbelt mått ersätta och uppväga genom att pryda sin hjelte med några fingerade egenskaper: ett godt hjerta och en ädel vilja, och genom att gilva honom en politisk kolorit såsom representant för det betryckta konungariket. Vi vilja naturligtvis ingalanda bestrida diktarens rätt att idealisera de historiska personer, han väljer för sin behandling, att göra dem bättre än de i sjelfva verket voro, blott deras poetiska egendomlighet deraf icke utplånas, utan tvertom förklaras ; här är blott fråga om, huruvida den företagna förbättringen af Erik Glippings karakter har gagnat till något, har gifvit den ett större dramatiskt intresse; men detta tro vi ej vara fallet. Betta goda hjerta, som viker tillbaka hvarje gång en lidelse uppreser sig. denna ädla vilja, som icke hinner längre än till blott goda föresatser, kan på sin höjd ingifva åskådarne något medlidande. med den stackarn, som innehar dessa egenskaper och dock icke har dem i så hög grad, att de förmå bestämma hans karakter eller mäkta framträda under annan form än i monologer; men något lifligt deltagande förmå de visst icke uppväcka, tvertom göra de Erik Glippings karakterssvaghet, hans obrukbarhet såsom tragisk heros ännu mera i ögonen fallande. Heldre måtte då hans nyckfullhet hafva blifvit utvecklad i de bisarraste drag och hans grymbet och vällust konseqvent genomförda: en kraftig tyrann skulle hafva väckt större intresse än den moraliska läderlapp, som nu fiaddrar på scenen. Långt förmånligare hade säkerligen det andra medlet, det att gifva Erik Glipping en politisk betydelse, varit, om det blifvit rätt brukadt, d. VY. 5. om tragediens hufvudmotiv hade varit politiskt, om der konflikt, i hvilken ban går under. hade varit de all männa verldshistoriska makters och icke enskilda li delsers: men han representerade konungadömet isam ma grad och på samma sätt, som han är en god, ä