Aftonbladet – 16 februari 1844, sida 2

ryska väldet ; men han är det icke annorlunda, än så, att han ställt hela ryska nationen på en för den sjelf fremmande bildningslinie och tvungit den in på en i många fall för folket förhatlig bana. Lif2senskapen hos den stora massan och den ytteriga servilism, hvaruti de öfrige hållas af fruktan ör det kejserliga skräckväldet, hafva väl bidragit att hindra de inom ryska statskroppen tusenfalligt gäsande ämnena ifrån en så stark explosion, tt det hela sprungit sönder; men många betyåelsefulla fenomener antyda den verkliga, inre svaghet, hvaremot detta tillkonstlade, naturvidriga välde endast med svårighet kämpar, för att hålla sin enhet tillsammans. Det omätliga, aldrig hviande eröfringsbegäret, som sedan hundrade år utmärker den ryska politiken, har sin grund i nödvändigheten att bibehålla sig sjelf i fortfarande spänning, i ett slags öfverretning. Ryssland måste oaflåtligt söka imponeray på makterna utomkring sig i Europa, och icke mindre på alla de heterogena, motspänstiga massorna af olika folkslag i sitt eget inre, för att ej störta tillsammans i ett ehaos. Det är längesedan för stort, att af centralregeringen i Petersburg kunna någonstädes: regeras väl; de åt alla håll ofantligt aflägsna guvernementerna måste derigenom oundvikligen falla i händerna på den godtyckliga makt, som satraperne utöfva. Kejsaren ingriper väl, likt en åskvigg och ofta med förfärlig stränghet, på de enskilda punkter, der hans blick råkar upptäcka ett underslef; men, utom det, att dessa upptäckter ej annat kunna, än till det oupptäckta förhålla sig som 4 till numerus infinitus, så har autokraten ock vid tillrättavisningarne ögonmärket egentligen blott fästadt på politiska felsteg eller förbrytelser emot honom. sjelf, hans makt och riket; men den förslafvade populationens lidande under sina blodoch penninggiriga små-beherrskares gissel, är och förblifver af naturliga grunder en sak, hvarpå en sådan man, som en rysk kejsare, blott kan tänka helt lösligt och kasta ögat knappt mer än i förbigående. Vi skola genom några utdrag visa, huru förf. redogör för ryska maktens sanna ställning, och vå hvad sätt den blifvit bragt deruti genom zar Peter: Han (Peter) har icke b!ott icke danat någon Rysk bildning, nej, ban har förderfvat och förqväft fröen till densammas utveckling, och det hermafroditaktiga vidunder, som sålunda uppstod, hänger sig i ängslig tafatthet, i missundsam obenägenhet på ett hämmande sätt fast vid Europas framsteg, — ligger såsom en beklämmande, qväfvande alp uppå verldens bröst. Peter stod genom anlag och bildning så högt öfver sitt folk, att han blygdes för detsamma; men han var derjamte å andra sidan till den grad Rysse, att han ansåg sin sjelfherrskarevilja vara tillräcklig att uppLäfva detta missförbållande. Likasom han genom tyranniskt tvång uti Newas kärr hade framtrollat ett präktigt. residens, så trodde han sig ock genom ett med knutpiskan bekräftadt: Zaren vill så! kunna uppfylla det svalg af århundraden, som låg emellan den Ryska och den öfriga verldens bildning. Konsten att upptimra ett skepp lärde han sig ifrån de första grunderna ; men en bildad stat ville han låta fullständig springa utur sin bjerna.n Vid allt sitt verkande var han mindre mån om att befordra humanitet. än att tillfredsställa sin stolthet och herrskarelust. Han ville icke dana en sant bildad Rysk nation, utan ett mäktigt, prunkande Ryskt rike. Han herrskade icke för att bilda, utan han bildade, för att kunna herrska med större glanps och rikar2 inflytelse. Derföre var den bildning han utspred, intet annat än en ytre dressering och upputsning, och deri består också allt ännu i dag den Ryska bildningen, och ännu i dag, såsom under Peter, är den Ryska politikens driffjeder herrsklystnad och hennes ändamål yttre prål och inflytelse. : Om Ryssarne efter Peters eget ofta upprepade uttryck voro skäggiga björnar, så kan man också icke tillerkänna honom någon större förtjenst, än att hafva rakat dessa björnar och grymt tvungit dem, att dansa efter Europeisk pipa. Men derigenom förlädlas icke björnen, utan göres blott löj!ig och medlömkansvärd. Till och med det mildaste omdöme Iyder så: Peter har 1 sitt rike planterat en fulikomligt fremmande bildning, vid hvilken Ryssarne blott äro handtlangare eller högst efterapare utan att ens veta Ideraf. D-rigenom nu förderfvades och isig sjelf Ihelt och hållet förqväfdesfröct till en egendomlig I folkbildning, om ett sådant frö någonsin legat hos I Ryssarne, och så alstrades den blandning och samImanflickning af fremmande bildning och inhemskt Ibarbari, som vid hvarje steg i Ryssland faller i ögonen, så att det kan göra en både lustig och tillika bedröfvad. Att detta tillstånd är och måste vara obehagligt, Ilja förhatligt för folket, är klart. Det lyckades Peter licke en gång att afskåffa Ryssarnes skägg, ännu mycIket mindre att glatta den ruggiga gensträfvigheteni Ideras karakter. Uti djupet af denna karakter gäser en harmsen missnöjdhet med regeringens ona-Mionliga riktning, och det är blott de glänsande, indrägtiga, yttre iyckliga följderna af denna riktning, hvarigenom Ryssarnes stolthet och lust efter byte tillfredsstölles, som hitiotills hålla jemovigter emot denna obelåtenhet.o : pSå har Peter i och med detsamma han lade grunden till det nyryska riket, derjemte grundlågt en örderfliy remna i denna byggnod, i det ban bragte lhron och folk uti en skarp motsatt ställning till hvarandra och upphäfde det närmare förhållandet, ja möjligheten af en närmare beröring emellan båda. Men denna det Ryska rikets förderfliga söndring är, oaktadt all skenbar enhet, ännu t denna dag förhanden. Alt sedan Peters tid stär den Ryska regoringen i spetsen, för sitt folk tckte naturlig och organisk, utan ränkfull och våldsam. Aidrig och ingenstädes ännu har en regering på ett så förundransvärdt och oblygt sätt betraktat sig sjelf såsom ändamål, som den Ryska det gjort allt ifrån Peter. Folk kets behof och välfärd är icke bevekelsegrunden, måttAL oo Ah målat för dacc varkoar. has Anton det mMånad bb fr er Ev I Ac Je