Aftonbladet – 15 februari 1844, sida 2

Jag vill icke plåga ditt unga bjerta med min syndabikt. Men något måste du veta. — Kronan, som jag bär, bär jag icke med rätta. — Men du skall med full rätt ärfva den. — Välsigne dig Gud, Isaldal Du är skön! hela verlden förtjusar du och verlden förtjusar dig! Skall du förstå din stackars fader, då ban klagar för dig, att han aldrig blifvit älskad? — Redan som barn älskade mig icke mina föräldrar. Min moder öfversåg mig. Jag var en konungason och hade icke en gång någon smickrare. Jag är ful; mina seder Obehagliga, jag älskar icke häst eller vapen. Och min broder! Han hade alla företräden, han var den firade tillbedda thronarfvingen, adelns och folkets afgud. Jag traktade icke efter timlighetens lycka och glädje. Min trängton steg högre. Mina önskningar gingo ut på andelig ensamhet. Det låg något godt hos mig. Dock en menniska har en underbar kraft öfver den andra. Hvad du i dag will, förgäter du i morgon, ty dig möter en vilja, som är mäktigare, än din. Mången gang är det ock ingen vilja, utan bara en dårskap, och dårskapen är mäktigare, än anda och vilja — Det skulle jag erfaralp Si, konungen min fader låg farligt sjuk, i alla kyrkor bads det för honom, till och med i dominikanerklostret, och man prisade en ung munks fromhet, men hvilken Gud måtte förbanna. — Jag var alla nätter vittne till hans förkrosselse och gisslände. Hvarje slag på hans rygg kände äfven jag, jag ville känna så och måste vilja så. Han låg utsträckt på marken; likaså jag. Han bad för konungen min fader, och jag med honom. Icke af kärlek till min fader. Jag tänkte icke på