Aftonbladet – 15 februari 1844, sida 1

mmm MM —— höga som han, öch äfven likaså dyrkart klädda och i full rustning. Drabanterna planterade sig som bildstoder på ömse sidor om dörren; kapten Walter ropade: konungen. . i Isalda uppgaf ett skri al öfverraskningoch skyndade några steg emot sin fader. Men då hon blef varse den lilla, af guld och ädelstenar blixtrande gestalten, det tjocka hufvudet smyckadt med. en liten tunn krona, blef hon plötsligt stående och gaf till ett högljudt skrått. ; Häpnad och förskräckelse utbredde sig öfvårallt. Alla ansigten blefvo bleka och låiga. Konungen stod der med gnistrande ögon öcltsökte efter ord, för alt gifva sin vrede luft. — Xen Isalda lät det icke.bomma derhär. Fader, faderl ropade hon, nu när jag ser dig, minnes jag åter dig Ack, hvad du har blifvit gammal och stygg! Hvilka fåror i pannan, buru du låter läpparna hängal Dervid löjde hon sin mjuka, hvita band och strökt konungens panna och mun, och de sirliga små finsrarna bemödade sig allt ifrigare och ifrigare, ty skrynklorna voro hårdnackade och ville icke gifva vika. Konunzen måste till sluts emot sia vilja le mot den retande dottern och Isalda utbrast: Det är ett lyekligt tecken! Jag kan uppmuntra bedröfvade ansigten och glatta ut vredens fåror, och har redan aflagt ett prof på min konst, ty det är en äkta kungakonst. Jag skall fullkomna mig deri, fortfor hon till den höga församlingen, på det när jag en gång skåll Berrska, endast glada och vänliga anleten må blitka upp emot mig. Ett bifallssorl uppstod i saleh. Man ropade: bell den sköna Isaldal och konungen to3 henne