Aftonbladet – 14 februari 1844, sida 1

Munken , hade framtagit -bröd: och en flaska ur sin kappsäck; han böd det åt jungfrun; som väs srade det. Du är pu två dagar utan sömn och födan, sade han, och det är det, som gör dig modlös och nedslagen Oroa dig icke för min-skull, min faderl svarade hon. Jag är ovan vid resor; framkomiien skall det biifva mig bältre., i Du .ser för: förs!a . gången verlden,. som Gud så skön har skapatfortfor han. ,Gläderdig icke dess rikedom, dess prakt? och huru den är (ull af lil?) i oo På Helgonberget,, suckade jungfrun, yntes den mig vänlig och rik på lif. Det var en villa. På nära, håll är yerlden arm och tom,, och först i dag, då vi lemnade bergen, syntes den mig så öde. Långa, besvärliga stigar. uttänja sig, ändlös, tröttande ögat och för vandraren ett qval. Främmande menniskor betrakta mig nyfiket. De känna mig icke, jag, är dem likgiltig. ; Ack, och de tyckas vara rätt olyckliga. Marken här är hård och otacksam: kojorna. äro fattiga, ovänligå, menniskorna synas likasom nedtryckta at nöd och arbete. I deras blickar och deras väsende är något liknöjdt. Det tyckes mig, som ämnade de klaga och gråta, men; deras olycka har. bedöfva dem. — Huru helt. annorlunda har jag länk! mig verlden! Acklo utbrast hon i tårar, ier uppe på Helgonberget var det annorlunda, de man på afstånd jublade emot mig och begärt tröst, bjelp. och räddning al mig, och skogen: djur och himmelens fåglar kände igen mig!b Slagen al röstens innerliga klang, forskade kap ten Walter sorgfälligt i slöjorna efter. ungdomen och skänhetens former, bvilka en sådan röst måt