Aftonbladet – 13 februari 1844, sida 2

nn MÅ ÅN profetia, och pater Bernhard uppblåste sig son en kalkon, troer.de sig sjelf vara en stor profet Menniskan är trög, och är sanningen obeqvän eller till och med pirsam, så vänder hon si helt och hållet derifrån. Men strider den mo hennes fördel, så hatar bon den i grund. Hven hade velat våga kalla pris Filip en broderelle furstemördare? Det hade kostat hufvud och li Men att beskylla hr Theobald vara en helvetisl trollkarl och förgrymma sig öfver hans helvetisk tillgöranden, att skrika och förbanna, det medför de lycka, nåd och ära, Och emedan menniskar är trög och skyr ett allvarligare eftertänkande, si måste en förbrytel!se djerft och förväget sättas verket. Och ju mera ogerningen öfverraskar oci förskräcker, desto säkrare äro missdådarne. Mer för att med framgång ljuga sig fri vare man försig tig och klok och vakte sig för hvarje ny uppfinning Man uttyde och utläggge det förhanden varande till gunst för sig, på det att detta må vara rät beqvämt att tro. Detta allt erfor jag först på Todtenstein, di jag flyktat, emedan min kunglige vän så velat pi sin dödsbädd. Äfven hans skrifter hade jag öf verlemnat åt konungen. Huru och när konungen läst dem, kan jag icke säga, likaså litet om fjällen föllo från hans ögon, eller om fadren icke ville tro, att hans ena son hade förgiftat den andra Afven på Todtenstein höll jag mig icke ännu för säker och begaf mig till det bredvid liggande karmeliterklostret. Onödig försigtighet! Konun sen lät icke förfölja mig. Äfven de fyra andr: herrarne, som varit vittnen och gäster på bröllo. pet, förblefvo oantastade. Prins Filip ville ickc veta af sin broders förmälning med den tysta frö ken och öfverlemnade det åt oss, att uppträds för bans ettåriga barns rättighet, Och hvad ko. nungen icke vet, skulle väl kyrkan vilja veta det! Imedlerlid fann jag behag i karmeliternas li och statuter. Jag tänkte .på min högtsalige kunglize väns ord: I dig lefver en sanningens anda du skall ej gå miste om din lycka Jag hade hvarken fader eller moder, hvarken bror eller syster, den tysta fröken hade försmått min kärlek och den högtsalisa prinsen höll mig ock mera som en trogen tjenare, än som en vär. Men nn