Aftonbladet – 10 februari 1844, sida 1

MMM fr Är rr ej om halfgjordt arbete, och ryckte helt allena fram emot Jerusalem och förklarade bedningarne krig, på det det icke måtte sägas, att jag på oridderligt vis hade öfverfallit dem.:Då gapskrattade hedningarne, emedan jag var blott en enda man. Nå, tänkte jag, jag skall böta er för skratta. Och emedan Jerusalem har fasta murar och torn, satte jag min basun till munnen och blåste grofva C med en sådan kraft, att murar och torn först skakades, sedan vacklade och slutligen instörtade. Detta förtröt -hundturkarna, ty deras befästade stad var deras stoltBet, — och då skulle ni ha sett; med hvilket raseri de störtade emot mig. Men under det de skreko sitt Allah, blef! jag äfven å min sida gräseligt ond, och det vill säga något annat, det. Ni förbannade otrogna hundarl! ropade jag, mni sakramentskade turkiska byke! efter ni skriker Allah, så förtjenen j ingen ridderlig död. Derpå tog jag flätan af milt svärd och klatschade ibjel dem, som flugor: Mitt goda svärd har gjort månget skarpt hugg. Men hedningarne voro för många, och just som jag slog till dn sista, brast det. — Aj, äj tänkte jag, jag hade rätt så gerna kunnat begagna min käpp.n Bramarbas, sade magiern, man känner dig och dina gerningar; men du är icke nu här för att prata, utan för att musicera, men gör det sakta och dolce, så att allt står här i sitt fordna skick. Bramarbas svarade: ,Jag mötte Nimrod just hyss. Han blåste alldeles nya stycken på sillverhornet. Ropa honom, :så musiticera vi fyra.x Och magiern slog ånyo på bördet och ropade: Nimrod!, Då visade sig cen fjerde Therafimen,