onungen gaf sina gäster en glänsande bankett. Jag reste mig upp från taffeln och sköt en rullsardin åt sidan. Då såg jag talrika grupper usa öfver torget. Gatorna blefvo i hast upplysta, och på torget antände man facklor. Konungen, hvilken lätt retades och oroades at illt, frågade: Hvad kan det vara? Det är mer in endast karnevalsglädje. Och under det han så talade, började det klämja från dömen. Då hette det först: Elden är lös i staden! men det svarades ej derpå i deandra tornen, och abboten sade: Det är icke eldklockan, utan glädjeklockan, och en hög person har väl i denna ovanliga stund beträdt stadens gebit.n Hr Eberhard beklagade högljudt, att han genom sin tjenst hos konungen varit hindrad att: bevisa den förnäma gästen öfliga höflighetsbetygelser; äfven bar han fotsid drägt, så att han ej kunde stiga till häst. Jag erbjöd mig att företräda hans ställe, och erhöll, jemte tre andra ädlingar, hvilka lika litet ville spara sina hästar och kläder, tillåtelse dertill. Vi togo med oss tio man ryttare, och som vi sprängde öfver torget och konungen hörde våra hästars korta galopp mot stenläggningen, förundrade han sig öfver vår snabbhet, hvilken han bögeligen prisade. Vid tullporten bade trängseln så tilltagit, att vi icke kunde komma vidare, huru skarpt vi än sporrade våra hästar och våra ryttare begagnade sina lansar. Men vi sågo redan orsaken till tumultet. Der höll den länge väntade undermannen på en dålig vagn, bespänd med tvenne eländiga, becksvarta hästar, midt ibland den stojande mängden. Hans kusk var en dvärg, klädd i charlakan och guld, och en vanskaplig apa, likaledes i charl!akansjacka, sprang vid en kedja omkring. vagnen och skar tänderna emot det jublande folket. -Doktorn sjelf, en äldre, mager man med långt nedhängande gråskägg, satt der vresig och bopkrupen, och tycktes ej bekymra sig om något, under det tusende af fackelrök nedsvärtade ansigten med giriga ögon blickade efter bonom, och tusende händer sträckte sig efter honom, och tusende stora munnar skreko efter. guld.